Andreas Ekström

Intro

Andreas liten

Hittills

5C04C647-5B3C-4954-BFF6-C52AE35A335D

Föreläsningar

Böcker

Länkar

Om upphovsrätt

English

Som officiant

Ur Norra Halland

Jag skriver krönikor i Norra Halland under 2009, min barndoms tidning som en gammal kompis från Sydsvenskan nu har tagit över. Den här texten publicerades tidigare denna månad, men har koppling till gårdagen:

Hur känner du för din uppväxt? Världen är full av folk som känner stark antipati – låtsad eller verklig – gentemot sin hemby, sina föräldrar och sina gamla klasskamrater.

Ibland tror jag att den där antipatin är lite spelad. Så illa kan väl inte så många ha mått under sina första år i livet? Jag har helt enkelt lite svårt att sympatisera med människor som med darr på rösten säger ”jag var tvungen att ta mig därifrån”, ungefär som om Malevik var Guantanamo Bay.

Sedan är det lätt att snacka om man på det hela taget inte behövde få stryk av någon protoplasmaklump från Åsa iklädd stentvättad jeansjacka eller bli ”döpt” i Smedingeskolans toaletter. Jag inser det. Det är förstås lättare att gilla sin hemort om man inte hatade sitt liv som liten.

Men så finns det en faktor till: Vad hemorten är i dag.

Mitt minne av Fjärås på åttiotalet och nittiotalet är extremt färgat av vad Fjärås är för mig nu: En plats där jag känner mig välkommen och hemma. En plats där mamma och pappa finns kvar, och dessutom deras grannar och vänner, i en gemenskap som jag har förstått är ovanlig.

För vissa regler gäller fortfarande: Samma gäng träffas vid lilla lekplatsen – som inte längre är en lekplats, utan bara en gräsplätt – klockan sju på Kristihimmelsfärds dag, för att cykla till det ställe där vi firar gökotta. (De morgontrötta får numera dispens och tar bilen.)

Skillnaden är att nu är en generation till med; mina döttrar är på väg att få del av samma uppväxtritual som jag fick, ett sammanhang där man fick umgås med andra vuxna som trots att de inte var släktingar ändå tog ett slags kollektivt uppfostringsansvar.

Jag har alltid varit extremt tacksam för det. Och om jag bara kan ser jag till att vara i Fjärås i gryningen på Kristi Flygare varje år. En gång var jag på fest kvällen före i Malmö, jag spelade med mitt band och vi hade blivit klara vid tre på natten, ihoppackade och färdiga vid fyra. Jag kom hem, väckte min fru, och somnade gott i framsätet medan hon körde oss på en öde E6 norrut. Vi var framme på Bräckan i god tid.

Jag ser för mig en tid, om tio-femton år, då mina tonåriga barn kommer att tycka att jag är jobbig som tvingar upp dem på lånade cyklar hemma hos farmor och farfar för att ge sig ut och frysa och röka in kläder och hår i ett tjockt os från en lägereld med brinnande korvar och sotat pinnbröd.

Men så kommer en tid när de upptäcker att de har präglats precis som jag.

Jag räknar med att stå där och frysa vid Lygnerns strand med mina barnbarn också.

6 Kommentarer

  1. Anna den 22 maj, 2009 kl 07:28

    Jag med!



  2. JennyG den 22 maj, 2009 kl 08:04

    Fint!



  3. Marcus Almgren den 22 maj, 2009 kl 11:06

    Fan så bra!

    Önskar jag hade något liknande, men i hålan där jag växte upp — i Gråbo, strax utanför Guantanamo — är det bara idioterna som trivs. Tippar på att de fortfarande sitter med jeansjackorna på och avnjuter bouqeten på en schysst tank 95-oktanigt.

    Lika bra det.



  4. Jenny Maria den 22 maj, 2009 kl 11:10

    Du är lyckligt lottad.



  5. isabelle den 22 maj, 2009 kl 12:20

    ”Så illa kan väl inte så många ha mått under sina första år i livet?”
    du har aldrig varit i ängelholm, förstår jag.



  6. Andreas Ekström den 22 maj, 2009 kl 01:10

    Jag hade det väldigt bra. Jag har det väldigt bra.



Lämna en kommentar





Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.