Vad händer när storföretagen stjäl journalistikens ord och gör dem till sina? Ja, till exempel kan energijätten Eon påstå att de har en nyhetsdesk. Vilket på alla sätt är… ja, ljug helt enkelt.
Det handlar om pr och reklam. Bara det.
Så som journalist är det kanske bara att gilla läget? Visst. Men det som gör mig lätt illamående i sammanhanget är väl att det hela är skapat av tidigare SVT-chefen Carina Brorman. Och av en sympatisk tv-journalist som jag har träffat några gånger, som heter Mikael Petrovic.
Den som lämnar journalistik och publicistisk verksamhet bakom sig behöver givetvis inte känna någon lojalitet mot den. Men ska kanske heller inte räkna med att känna sig välkommen tillbaka till yrket någon annan gång? Eller är jag onödigt barsk då?
Hur som helst. Det är lördag efter ett par fantastiska jobbdagar, och nu ska jag också lämna den här branschen, i minst två dygn.
Ja, nu är du onödigt barsk faktiskt. Den korta tid som jag jobbade som journalist tyckte jag kom med en hög grad av översitteri och romantisering kring sin yrkesroll. Då var det mest märkligt. Nu i efterhand känns det omodernt och trist.
Jag tror att du har helt rätt i att man inte är välkommen tillbaka till sitt jobb. Men jag tycker att den inställningen är helt förlegad och gör betydligt mer ont än gott. Likaså med definitionerna kring vad som är en nyhet och inte. Någon ensamrätt kring viss terminologi är inget som kommer att lösa de problemen som journalistiken står inför.
Jag tycker väl helt enkelt illa om renommésnyltning: Journalistgruppen heter ett företag som – om jag inte har förstått saken alldeles fel – huvudsakligen ägnar sig åt att skriva copy, inte skriva journalistik. Det ogillar jag. Jag gillar när man står för var man gör och för varifrån slantarna kommer och så vidare, och ogillar att man utger sig för att representera ett värde eller en bransch eller ett företag som man inte representerar – i det här fallet då i akt och mening att ge större sken av ett objektivt urval. Man imiterar journalistik, men sysslar med reklam.