Andreas Ekström

Intro

Andreas liten

Hittills

5C04C647-5B3C-4954-BFF6-C52AE35A335D

Föreläsningar

Böcker

Länkar

Om upphovsrätt

English

Som officiant

Vårstädning

Det finns mycket att vara ledsen över, så här morgonen efter EU-parlamentsvalet. De bruna framgångarna kommer säkert att analyseras grundligt på annat håll – men jag tänkte försöka fokusera på de goda nyheterna och bidra med några rader om ett fenomen som jag har haft skäl att specialstudera genom åren: Piratpartiet.

Direkt bara, så det blir sagt: jag är jublande glad över att de åkte ut.

Om jag radade upp allt som jag tycker är dåligt med Piratpartiet skulle utrymmet ta slut här på internet, och den som har följt mig genom åren vet ju någorlunda väl var jag står. Annars kan man alltid klicka på ”Om upphovsrätt” här ovan, och få hela historien.

Piratpartiets folk – och med detta menar jag både aktiva och sympatisörer – präglas av teknokratiskt besserwisseri. Deras tvärsäkra tunnelseende utblick på världen är väl möjligen en delförklaring till att flera ledande pirater verkar chockade över valresultatet. Som om de inte alls kom ihåg hur det gick i riksdagsvalet 2010. Men de har väl huvudsakligen hämtat information från sig själva.

Det sekteristiska draget i denna rörelse är starkt – antingen har man förstått, och då håller man med, eller så har man inte förstått och då tillhör man gruppen ”alla andra”. Självöverskattningen nådde möjligen sin höjdpunkt när den annars så vettiga Amelia Andersdotter uppträdde i en tröja med budskapet ”Jag stoppade Acta”.

Nåja.

Bidrog förtjänstfullt, vad sägs om det? Om vi ska vara generösa?

Det har alltid varit lite smärtsamt att se Amelia Andersdotter – just därför att hon är en oas av vettighet i en i övrigt tveksam politisk miljö. Tänk om hon kunde ta sin pedagogiska begåvning och sitt engagemang och använda den där hon skulle kunna komma till sin rätt? Om jag vore chef på Datainspektionen, eller Google för allt i världen, eller bara typ partiledare, skulle jag bjuda henne på lunch med det snaraste.

***

Vissa politiska rörelser har genom historien behövt legitimera sin existens i efterhand. En sorts efterhandskonstruktion, för att öka anständighetsnivån.

Hos Sverigedemokraterna är det nationalism och socialkonservatism som utgör denna efterhandskonstruktion. Rötterna är rasismen. Men eftersom man inte kan bygga ett parti på det i Sverige, så måste man skapa legitimitet genom ett annat språk, och andra frågor, som man för all del säkert också känner uppriktigt för.

Hos Piratpartiet är det integritetsfrågorna som utgör denna efterhandskonstruktion.

Rötterna är hatet mot immaterialrätten.

Den som tvivlar på partiets totala ignorans och arrogans visavi personer som skriver texter och musik, kodar program och bygger spel och gör film, kan ju alltid läsa den här hårresande intervjun med Christian Engström, inom kort före detta parlamentariker.

En av Piratpartiets sista dödsryckningar inträffade förresten för ungefär ett år sedan. Medlemstalen ökade något. Aha, Snowden förstås? Nej. Tanka fetast, en illegal sajt för upphovsrättsbrott, stängdes.

Det säger ju allt.

***

Piratpartiets ledning måste väl rimligen också diskuteras bland de återstående medlemmarna. Hur är det möjligt att man inte lyckas profitera bättre på en situation som borde passa ett seriöst internetparti perfekt?

Den enkla förklaringen är förstås att man inte uppfattas som ett seriöst internetparti. En annan kan vara att många i partiet inte har förstått sin egen politik.

Å ena sidan säger man att man vill bevara upphovsrätten, i viss begränsad form. Å andra sidan har man hållit liv i The Pirate Bay, som aldrig har brytt sig om några rättigheter alls.

Å ena sidan talar man om att man vill bevara den ideella upphovsrätten – men vid ett par enkla kontrollfrågor upptäcker man att deras insikt om den ideella rättens kärna är grund. (Exempel: har en person vars låt blir remixad rätt att neka medverkan? Svaret är nej hos alla piratpartister jag har frågat. Fritt fram för en höger- eller vänsterextrem rappare att ta dina ord eller din musik, således. Bara att klippa och klistra lite.)

Är det något som Piratpartiet bör ha tack för när det nu försvinner från den politiska scenen, så är det att partiets existens har gjort mycket för att lyfta diskussionen om hur internet bör byggas. Vad jag hoppas på, som internetpolitiskt intresserad, är förstås att de digitala frågorna i fortsättningen hanteras bredare. Världsläget kräver det. Alla partier måste bli internetpartier.

Lämna en kommentar





Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.