Yrket

Inför Talargalan i kväll i Stockholm (jag är prisnominerad men helt helt trygg med att jag inte vinner…) tror jag bestämt att jag måste förklara vad mitt yrke går ut på.

Det som föder denna vilja är en rolig krönika av Katrine Marcal i DN. Den handlar om TED, den kommersiellt framgångsrika och vid det här laget rejält etablerade föreläsningskonferensen som varje år hålls i Kanada, och som genom fenomenet TEDx ger oberoende aktörer, ofta universitet, chansen att ordna små ”mini-TED”. Observationen att TED är ett slags folkpartism – en normalitet, en lagomhet, något nästan alla kan stå ut med – är, som man brukar säga, ”funny because it’s true”.

Men om man är lite uppmärksam på hur det talas om föreläsningsformen som fenomen kan man konstatera att den står rätt lågt i kurs hos en del. Framför allt hos skrivande journalister.

Vad kan det bero på, tro?

Jag tycker mig ana att det finns två huvudsakliga skäl. Jag kan ha fel.

• För det första uppfattas en föreläsning som något ytligt. Särskilt en som går att hålla på en kvart. Det är egentligen jättekonstigt. På en kvart hinner man förmedla ungefär motsvarande 15 000 tecken text, kanske med bra bildstöd därtill. Det är mer än vad en understreckare i Svenska Dagbladet förmår, och sannerligen mer än vad en krönika på 2 800 tecken gör. Tänk då när man gör 45 minuter. Eller en timme. Eller en och en halv med paus.

• För det andra blandas alla föreläsare och föreläsningar ofta ihop till en enda gröt. Det betyder att den slarviga kritikern inte gör någon större åtskillnad på en underhållare och en disputerad forskare som anstränger sig för att göra en maximalt pedagogisk förklaring av sitt material. Eller för all del på dem som är bra och dem som är dåliga.

Jag känner igen kritiksorten från 2005: bloggar, det kan väl ändå inte vara något? Och från 2010: poddar, det kan väl ändå inte vara något?

Svepande. Kategoriskt. Okunnigt.

En seriös föreläsare – och de flesta kolleger jag lyssnar på är det – förtjänar kritik och utvärderingar precis som vilken essäskribent som helst. Men också åtminstone viss respekt: vi har gjort mer med vår essä. Vi har lärt oss den utantill, vi har slitit med dramaturgin, vi har gjort anpassningar för olika publikgrupper, vi har överkommit olika sorters demoner och nervositet för att kunna hantera ett auditorium och vi har tränat tränat tränat. Jag har lyssnat på råd från mamma och pappa, som båda var lärare under sina yrkesliv. Jag har bett en kompis som är skådis titta på hur jag rör händerna. Jag har tagit sånglektioner för att rösten ska orka. Jag har tagit hjälp för att skapa ett riktigt kraftfullt visuellt material, eftersom det är en kompetens i sig, som jag inte besitter. Jag har slutat försöka se smal ut på scenen, och det var det svåraste av allt, för jag är kroppsnojig, men märkte att jag hade träningsvärk i mellangärdet efter föreläsningar för att jag hade gått där på scenen och hållit in magen.

Allt detta av ett enda skäl, och exakt samma skäl som jag har lusläst skribenter jag beundrar och sedan skrivit artikel efter artikel där jag har försökt kopiera deras stil: för att lära mig att presentera mitt innehåll så bra som möjligt.

Det går olika bra olika dagar. Men, huvudpoäng: de dagar de går dåligt, så är det inte för att den genre jag är verksam i skulle vara på något sätt suspekt eller sämre än någon annan berättargenre. Då beror det på att jag har formulerat mig dåligt, eller inte begripit det jag berättar om tillräckligt bra, eller inte tillräckligt väl förstått vem det är som ska ta till sig innehållet. Precis som i alla andra berättargenrer.

Kommentera