57 chapters and nothin’ on

I somras utkom en antologi med texter om Bruce Springsteen. En rad svenska skribenter var inbjudna; några av the usual suspects, några piggare val.

Jag har bläddrat i den där boken och är väldigt säker på att jag inte vill läsa den.

Jag är också säker på varför.

Att skriva något om Bruce Springsteen utifrån sina egna personliga upplevelser av Bruce Springsteen är som att försöka skriva en passionshistoria. Det vill säga: nästan omöjligt, om man inte accepterar att säga vad andra redan har sagt.

***

Känner du ändå för att läsa den där antologin? Här finns en recension av Göran Greider. Den är positiv – och fick mig ändå att bli så Springsteentrött att jag var tvungen att stänga av ”Atlantic City” (versionen från Plugged-plattan).

Bruce Springsteen är unik eftersom han skapar så starka känslor av utvaldhet hos dem som lyssnar, hur många tusen de är. Detta handlar om mig. Detta är min berättelse. Detta är mellan Springsteen och mig och mitt eget liv. Alltså blir kärleken till hans författarskap något man motvilligt delar med andra.

Det är också därför jag inte – även om jag längtar efter att göra det! – tänker avsluta den här texten med att tala om vilken den bästa låten i hans katalog är, eller vilket konsertögonblick med honom som var det största av alla för mig. För det är mellan honom och mig. Det angår ingen annan.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.