Hade ledig dag under onsdagen – jag jobbar 80 procent av heltid numera – men det blev ändå en del jobb. Det blir så, för var går gränsen mellan arbete och fritid för en person som helst av allt ägnar sig åt att läsa och skriva och har exakt det som jobb?
Det passar mig jättebra att jobba en stund med en artikel halv elva på kvällen, eftersom det samtidigt är socialt accepterat för mig att uppdatera min Facebook-status eller mejla en kompis på kontorstid. Tanken på att dra en knivskarp linje mellan jobb och fritid på det viset ter sig extremt gammeldags för mig. Men man får väl vara observant; tanken är ju att ingen ska förlora på att det gradvis blir mer och mer på det här viset.
Sak samma med laptop och trådlöst bredband. Kan det få journalister att vara mer i Staffanstorp, på Malmö tingshus eller i EU-parlamentets korridorer – då tror jag att fördelarna överväger för alla.
Jag minns inte vem som sa det, men vi hade det skrivet på en whiteboard på gamla lokalredaktionen för länge sen:
”I wasn’t going to hang around in the newsroom, where there were no stories.”
För mig är det (också?) helt oproblematiskt och jag känner mig privilegierad som fritt får jobba med min favoritsyssla (och i tillägg får bra betalt för det).
När jag jobbade med att köra truck och plocka kolonialvaror på Dagab frestade det av någon anledning aldrig att på kvällskvisten köra en sväng med min privata truck och plocka lite strösocker och saltgurka.
Vad fan är ”kolonialvaror” egentligen? Saker som har stulits i samband med att man också stal mark?
Ja varor importerade från kolonierna, i burkar.
Jag tror faktiskt att vi får se en renässans för uppdelningen mellan jobb och fritid. En motreaktion mot att alltid vara tillgängliga och uppkopplade. Och jag tror det är sunt. Har sett alldeles för många bränna ut sig eller bli livegna sina arbetsgivare.