Andreas Ekström

Intro

Andreas liten

Hittills

5C04C647-5B3C-4954-BFF6-C52AE35A335D

Föreläsningar

Böcker

Länkar

Om upphovsrätt

English

Som officiant

Musik

Sommarens låt är ”Forever traveling” från Europes senaste platta. Jag tycker synd om alla dem som på grund av förutfattade meningar missar den.

I slutet på nittiotalet när Joey Tempest hade kommit med sin andra soloplatta, den lysande ”Azalea Place”, brukade jag roa mig med att ha den på i bakgrunden när jag hade kompisar hemma på lite pasta.

Folk frågade undantagslöst – och ofta i höjd med singeln ”The one in the glass” – vad är detta? Otroligt soft och snyggt!

Så berättade jag: Joey Tempest. Bara de tappraste stod då fast vid vad de hade sagt – att detta var lysande bra.

Det är en av livets riktigt svåra gåtor: vad är det som får oss att liksom vilja positionera oss med den personliga kultursmaken?

***

Marcus är snabb som vanligt och mejlar ett svarsförslag på den retoriska frågan ovan: ”För att vi med råg i ryggen då kan se ner på andra.” Hahahaha.

***

Andra fina musikupplevelser på sistone: När Eric Prydz ”Call on me” plötsligt förvandlades till något mer än en idiotloop, två år efter att den kom, och jag plötsligt blev helt paralyserad av den. Okej, avsikten var väl den motsatta, att man skulle röra sig, men jag blev mer stillastående i stället och tryckte in lurarna längre i öronen. Coolt. Och så nummer två: häromdagen på väg till en blixtvisit i Stockholm med Treats ”Whole lotta shakin'” i lurarna, från en suverän platta från 1992 med två kopulerande älgar på etiketten. Flygplanets motor, som jag olyckligtvis satt alldeles intill, visade sig varva på exakt samma frekvens som basen i låtens intro och vers. Det är inte alla basister som får sitt jobb förstärkt av en stor jävla Pratt & Whitney-motor.