Andreas Ekström

Intro

Andreas liten

Hittills

5C04C647-5B3C-4954-BFF6-C52AE35A335D

Föreläsningar

Böcker

Länkar

Om upphovsrätt

English

Som officiant

Bonnierfamiljen

Arne Ruth är tidigare kulturchef, med chefredaktörs titel, på Dagens Nyheter. Han uttryckte sig bestämt i dokumentären om familjen Bonnier som har gått på TV4: Det finns en risk för korruption med detta stora mediekonglomerat. Det finns saker som inte blir sagda. Det finns rädsla hos unga journalister att bita eller åtminstone kritisera den hand som föder dem.

Det har han säkert rätt i.

Men jag kan inte låta bli att undra: Hur var det för honom själv? Och hur är det nu? Han satt under flera år på makten att formulera kulturdebatten i Sverige. Han har sedan lämnat denna makt, och är rimligen helt oberoende av sociala och ekonomiska hänsyn till familjen Bonnier.

Hade då inte denna dokumentär varit ett perfekt tillfälle att säga det som enligt Arne Ruth själv inte blir sagt?

Hade detta inte varit det gyllene ögonblick i vilket han kunde med en blandning av saklighet och vrede manifesterat sitt oberoende i det fria ordets namn?

Hade det inte varit läge att säga de saker som han ju då rimligen själv måste ha avstått att säga, om det nu är så omöjligt att tala fritt?

Jo. Men det gjorde han inte. Det kan betyda att han blev bortklippt i de delarna, förstås, men det kan lika gärna betyda att han inte har någon sådan kritik att framföra, alternativt fortfarande känner sig rädd eller bakbunden av gamla kontrakt.

Eller att precis alla andra, utom han, saknar rätt integritet.

Mer om denna dokumentär har jag skrivit i min veckoliga tv-krönika, som tyvärr upprepar ordet ”faktiskt” lite onödigt, men som annars kanske kan vara värd ett par minuter.

5 Kommentarer

  1. Magnus den 14 maj, 2009 kl 10:45

    Eller så vill han inte att den kritik han formulerar ska malas ner till kryddiga soundbites när den citeras – inte just i den här dokumentären, men i tidningar, radio och andras debattartiklar. En del av de frågor man skulle kunna tänka sig att han tog upp är ju högst känsliga – som Bonniertidningarnas ovilja på ledarplats att någonsin kritisera Israel annat än i mycket milda former. Eller vad Bonniers starka position på distributionssidan kan tänkas ha för effekter på utbudet av läsning – Johan Ehrenberg har ju försökt få upp den frågan ett par gånger och blev vederbörligen utskälld. Varför har svenska pressbyråer hundra livsstilsmagaisn och mode- och möbeltidningar (och ett hyggligt utbud av utländsk press) men i princip inga svenska magasin om politik, böcker eller icke.mainstream-musik? Utom Fokus oich Axess då, på politiksidan, och Fokus har väl hyfsade förbindelsr med Bonniers (eller?) medan Axess står med en av landets mest kapitalstarka ägare i ryggen och nära nog kan skänka bort prenumerationer. Det här är inte bara effekten av att Sverige är ett litet land utan just av en alltför dominerande huvudaktör.

    Arne Ruth vet antagligen hur synpunkter av den artne skulle låta när de dyker upp i andra hand på Newsmill, i tv-soffor eller i låt oss säga Expressen. Sen är det naturligtvis möjliot att han har informella intressen av att inte stöta sig med personer inom Bonniersfären, ungefär som att akademiker ganska sällan levererar skarp kritik mot universitetsvärlden därför att de vet att de behöver stöd för att komma vidare i karriären.



  2. Andreas Ekström den 14 maj, 2009 kl 11:46

    Jo, ATT problematiken finns är jag helt övertygad om. Men jag skulle önska att Arne Ruth ändå såg till att ”walk his talk”, på endera viset.



  3. björn den 14 maj, 2009 kl 12:16

    Vem ska jag vara lojal mot?”. Jag har länge varit kritisk mot Mariebergs expansion, skriver Arne Ruth som avgår som chefredaktör på DN.

    Jag har bett ordföranden i Tidnings AB Marieberg att få lämna både mitt
    uppdrag som chefredaktör och chef för kulturredaktionen i Dagens Nyheter
    och min anställning i tidningen. Jag vill i fortsättningen skriva utan
    formella bindningar. I rollen som frilansskribent hoppas jag kunna
    fortsätta att medarbeta i DN. Jag förutsätter att kulturredaktionen består
    som självständig avdelning med egen chefredaktör.

    Jag har länge varit kritisk mot Mariebergs expansion. Genom åren har jag
    många gånger framfört min syn i tidningen. Jag har släppt fram
    artikelförfattare som har ifrågasatt Bonniersfärens mediemakt. Tidningens
    huvudägare har aldrig försökt stoppa kritiken. Det gäller också de senaste
    veckornas diskussion om den tänkta affären med Svenska Dagbladet.

    ***

    I efterhand ser jag att min dåvarande hållning var passerad av
    utvecklingen. I det ögonblick definitionen av Marieberg övergick från att
    innebära förvaltningen av två tidningar till expansion genom uppköp både i
    Sverige och utomlands försvann grunden för chefredaktörernas roll i
    koncernledningen. Och det tidigare tillståndet, där vi hade makt att
    påverka övergripande affärsplaner, blir än mer avlägset i det nya
    mediekonglomeratet Bonnier AB, där vi sidoordnas med bolag för vilka det
    enda gemensamma målet är att de ska gå med vinst.

    ***

    Huvudskälet till att en penningdynasti som familjen Bonnier under nästan
    fem decennier slog vakt om tidningarnas särart tror jag ligger i
    familjemedlemmarnas erfarenheter under kriget. Till skillnad från andra
    svenska kapitalister valde familjen sida. Och man upplevde svek på nära
    håll. Som Jarl Torbacke visat i sin bok om DN under kriget (”Dagens
    Nyheter och demokratins kris”) försökte tidningsledningen 1940, när Hitler
    föreföll oövervinnelig, bakom familjens rygg förhandla om försäljning av
    dess aktier. Mot familjens vilja försvarade Dagens Nyheter
    samlingsregeringens undfallenhetspolitik.

    Som tidningsägare med judisk bakgrund återerövrade familjen Bonnier sin
    frihet när nazismen var på väg att besegras. Expressen var, när den
    startade 1944, en svensk motståndsrörelsetidning.

    ***

    DN DEBATT: ”Få chefredaktörer är bättre än fler”. Arne Ruths beskyllningar mot DN:s ägare är grundlösa, skriver Carl-Johan Bonnier och Bengt Braun.

    På DN Debatt 27/12 hävdar Dagens Nyheters förre kulturchef Arne Ruth med
    flera att anledningen till att hans efterträdare till skillnad från honom
    själv inte kommer att tituleras chefredaktör är att ägarna tröttnat på att
    utsättas för kritik i den egna tidningen.

    Det är en grundlös beskyllning. Motiven bakom beslutet är i huvudsak två.
    I chefredaktörsuppdraget ingår ett övergripande ansvar för hela tidningen.
    Dagens Nyheter har två utomordentligt kompetenta och framgångsrika
    chefredaktörer i Hans Bergström och Joachim Berner.

    Erfarenheterna med tre chefredaktörer är därtill minst sagt blandade och
    visar att färre chefer är bättre än fler, inte minst när chefskapet som i
    detta fall gäller samma ansvarsområde. Därav beslutet att gå till två
    chefredaktörer, en modell som framgångsrikt används på andra tidningar.



  4. Andreas Ekström den 14 maj, 2009 kl 12:23

    Ovanstående inlägg har jag kortat i, det är alltså citat ur debattartiklar. Att återge dem här i sin helhet hade varit ett brott mot upphovsrätten, och jag orkar inte ta rätt på de tre aktuella skribenterna och be om tillstånd.

    Enligt lagen om elektroniska anslagstavlor är väl jag inte ansvarig i formell mening? Men jag gör mig själv ansvarig i lite större utsträckning, det är ju min sajt…



  5. Andreas Ekström den 14 maj, 2009 kl 12:24

    Och i sakfrågan: Här får man vika sig. Arne Ruth har talat ut, tydligt och bra, om hur han kände sig bakbunden i sin roll.

    Om man av det kan dra generella slutsatser av hur bakbunden till exempel jag själv är, det tror jag är mera tveksamt.



Lämna en kommentar





Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.