Hugh har tre söner men snart bara två.
En av killarna kommer att dö inom något år, möjligen överlever han till femtonårsdagen, kanske sextonårsdagen rentav.
Hugh och jag har känt varann sedan vi var tonåringar. Han är amerikan, republikan, och katolik. Mest för att det är praktiskt, tror jag: hans fru är det. Vi videopratar familjevis och konstaterar att hur jävligt det än är, så är det alltid någon annan som har det värre.
”Ja, det är ju det löfte The Good Lord har gett oss”, säger mamman Jayme och häver upp sitt typiska jätteskratt.
De kommer snart till en brytpunkt: tid eller smärta. Kanske kan deras lågmält sarkastiske högstadiekille få leva några månader längre – men då blir behandlingarna tuffa. Kan det vara bättre att avbryta? Leva lite kortare, men ha det bättre?
