Andreas Ekström

Intro

Andreas liten

Hittills

5C04C647-5B3C-4954-BFF6-C52AE35A335D

Föreläsningar

Böcker

Länkar

Om upphovsrätt

English

Som officiant

Buss 130

Ibland konfronteras man med sina egna fördomar och fula sidor på ett sätt som blir direkt smärtsamt.

I mitt fall sker det på buss 130. Jag tar den från Sydsvenskanhuset hem till Lund eller omvänt, morgon och kväll. Det är en halvtimmesresa genom välbärgade villaförorter och hopplöshetens Arlöv där världens näst fulaste arkitektur (Timrå utanför Sundsvall kan ingen slå) gör sitt till för att bryta ner de invånare som inte redan är nedbrutna, av segregation eller arbetslöshet eller av fullständigt utanförskap från det makthavande samhället på grund av låg utbildningsgrad.

Man passerar Samhall.

Hur kan ni bo här, tänker jag, och äcklas över min egen tanke. Rätt fråga är: Hur kunde vi kollektivt misslyckas så otroligt med att skapa drägliga miljöer åt alla? Det känns som om Arlöv är en plats bortom räddning.

Ni tror jag tar i? Åk buss 130 då.

Häromdagen sa jag åt en man som såg ut som en sjörövare att lägga av när han på buss 130 förolämpade föraren, som var av utländsk härkomst. Sjörövaren var uppenbart påverkad, möjligen inte bara av alkohol.

Då gick han på mig i stället och ägnade en kvart åt att i ett muttrande tonläge från sin stol tala om att han ville slå in min kala skalle, alternativt knäcka de där jävla smala fingrarna som garanterat aldrig jobbat hårt och länge, vilket ju på det hela taget var en ganska riktig analys.

Jag lät honom prata på. När han skulle av, i Arlöv givetvis, gick han fram en sista gång och hotade mig. Jag tittade vänligt på honom och lät honom prata klart. Sedan ändrade han sig plötsligt och ville skaka hand. Jag tittade på hans hand. Jag tog den inte.

Jag borde kanske sagt ifrån ännu tydligare, eller bara ställt mig upp. Jag är lite över 1,90 trots allt. Men jag valde en feg medelväg: jag ville väl bibehålla någon sorts självbild av en person som har civilkurage, samtidigt som jag inte ville provocera fram våld mot mig själv eller någon annan. Inte minst med tanke på att jag inte har en aning om hur man gör när man slåss eller när man försvarar sig.

Kunde ringt polisen förstås, fått honom gripen, fått honom åtalad och säkert dömd för olaga hot – men vill man att polisen ska ägna sig åt sådant?

Han gick av, och en dam intill gav mig lite erkännande för att jag sagt ifrån.

Visst. Bra. Men tänk om alkisen har kniv nästa gång? En förälders viktigaste jobb är att hålla sig själv vid liv, och risken är, och jag hatar att jag ens tänker det här, att jag kommer att hålla käft i fortsättningen. Låt mig för ovanlighetens skull citera Ulf Lundell: Vi byggde ett samhälle där vi skulle slippa behöva varann. Vi är på väg att lyckas.

***

Ute och går hemma i Lund, samma dag som jag läst i Sydsvenskan att Malmö slår rekord i personrån. Malmö är på väg att bli en fullständig gangsterstad.

Och vad ser jag på den fredliga lilla blandning mellan torg och gatstump som heter Knut den stores torg? Jo, polisen! Som med gott humör bötfäller studenter som missat skylten med cykelförbud!

Så mycket för mina ambitioner att hjälpa polisen att ägna sig åt rätt saker.

1 Kommentar

  1. Andreas Ekström » Arkiv » 2 x 130 den 10 november, 2007 kl 01:06

    […] Det gör att man upplever saker. En sådan sak skrev jag en gång om här. […]