Andreas Ekström

Intro

Andreas liten

Hittills

5C04C647-5B3C-4954-BFF6-C52AE35A335D

Föreläsningar

Böcker

Länkar

Om upphovsrätt

English

Som officiant

Därför är anonymiteten problematisk

Med stort intresse har jag läst olika texter på temat anonymitet i bloggosfären och journalistiken. (Se länkar i föregående inlägg.) Infallsvinklarna är många, och jag tycker att en hel del resonemang är kloka.

Jag tycker också att det finns en del naivitet, eller kanske möjligen snarare oreflekterade hållningar i enstaka fall. Här ska jag ge min syn på en del av de frågor jag själv ställde.

* Jag tror att det är bra att det genom bloggandet har uppstått en möjlighet att meddela sig med omvärlden utan att röja sin identitet. Det kan finnas många skäl: att man som regimkritisk bloggare i en del länder riskerar repressalier är väl det bästa och enklaste exemplet.

* Jag tror att det är bra om all publiceringsverksamhet kopplas samman med någon typ av ansvar. Traditionella medier har där en enorm fördel gentemot bloggar – materialet behandlas och bedöms oftast av flera personer i flera omgångar innan det publiceras. (Efter publicering är det förstås tvärtom: Då skulle jag vilja påstå att åtminstone en del bloggar är mer korrigeringsbenägna än etablerade medier.)

* Signerade artiklar i tidningar skärper det personliga ansvaret hos skribenten och ökar läsarens närhet till mediet; det blir lättare att ta kontakt om man har synpunkter eller frågor. Alla vinner på det.

* När någon skriver helt anonymt uppstår två problem: Det blir dels svårt att hålla personen ansvarig för texternas innehåll, både i ”moralisk” och i juridisk mening. Det blir dessutom svårare att bedöma skribentens trovärdighet och motiv. Den som inte ser de här problemen kan inte ha tänkt efter ordentligt, som jag ser det.

* Låt oss ta ett exempel, bara för att det är enkelt och tydligt. Anta att den duktiga och lästa hemligbloggaren X konsekvent under flera år har en tendens att uttala sig uppskattande om saker som görs på Aftonbladet. (Bara hypotetiskt nu, alltså, som ett exempel.) Anta vidare att samma bloggare ofta brukar uttala sig kritiskt om saker som görs på Expressen. Då menar jag att det spelar stor roll vem X är – för tänk om det visar sig att hans fru jobbar på Aftonbladet? Att han själv har jobbat på Aftonbladet? Att han till och med får pengar från Aftonbladet för att göra textreklam? Den okände kan ju åtminstone i teorin ha vilken dold agenda som helst. Ni förstår problematiken: Det blir, och detta känner jag mig helt säker på, svårare att värdera en text som saknar en någorlunda känd avsändare. Det betyder inte att sådana texter kan ha stora kvaliteter – men agendan blir genast väldigt mycket mindre synlig. Det är inte oproblematiskt.

* Risken för textreklam är ett problem, och den risken minskar om skribenten är känd. Men någon garanti kan man förstås aldrig ge: Den så hyllade Andres Lokko klarade sig ju aldrig riktigt ur det där. Han får gratiskläder av en tillverkare som han bevisligen ofta har nämnt i sina texter. Tillverkaren sa att Lokko är en person de ”gärna produktplacerar på”. Lokko viftade bort det, och menade att det inte var någon skillnad på att få gratiskläder och att få gratisskivor. Det var listigt svarat, men det var ett svar som inte höll. Skivbolaget förväntar sig en recension, och där ingår det att ta ”risken” att Lokko sågar skivan. Jeanstillverkaren förväntar sig inget annat än textreklam, och om Lokko konsekvent skrev hur mycket han hatade de där brallorna så skulle han garanterat inte få fler. Skillnaden är alltså enorm.

* En bloggare som blir riktigt läst blir till slut en maktfaktor och en del av massmediekulturen, snarare än nischkulturen. (Amerikanen Matt Drudge är det bästa exemplet, även om hans sajt inte alltid har sett ut som en blogg i klassisk mening.) I det läget måste bloggaren acceptera att han blir en maktfaktor, och därmed föremål för både allmänt och massmedialt intresse. Det är helt självklart. Man kan alltså som nybörjarbloggare inte vara säker på att man får behålla sin låga profil. Man kan faktiskt råka vara för bra för det.

* Når man en stor publik med sitt bloggprojekt eller sitt fanzine eller sin bok måste man räkna med att det händer saker med hur man tolkas och blir läst som inte är i linje med vad man själv avsåg – även om det kan vara frustrerande. Det finns inom litteraturvetenskapen en ganska utbredd tanke om det nödvändiga i att skilja på böcker och författare. (Nobelpriset utdelas till exempel mycket bestämt till ett författarskap, inte till en författare. Det vill säga: Orhan Pamuks djupa engagemang i frågor om mänskliga rättigheter kan inte ge honom Nobelpriset i litteratur. Det är bara hans böckers kvalitet som räknas.) Jag för min del, som lägger en stor del av min arbetstid på att intervjua författare, tycker ofta att den separationen är svår att göra. Ingen människa kan stå helt fri från det han eller hon skriver. Vem personen är spelar roll för hur texten blir och hur jag som läsare tolkar texten. Ofrånkomligt. Och därför har jag för min del alltid lockats väldigt mycket mindre av att läsa böcker skrivna av pseudonymförfattare. Samma sak med bloggar: sannolikheten för att jag ska hamna ”rätt” i en tolkning av vad jag läser ökar för varje kunskapsbit jag har om skribenten, skribentens villkor, intressen, förutsättningar och inte minst bindningar åt olika håll. Och inte minst därför är det viktigt att få svaren på de frågor jag har ställt till Johan Larsson.

***

Slut för i dag. Men allra sist skulle jag vilja rekommendera alla hängivna personer som betraktar sig själva som bloggentusiaster och mediaskeptiker (en rätt vanlig kombination, väl?) att läsa de här raderna av Jonas Thente, som bloggar på dn.se. Tar han i? Kanske.