Andreas Ekström

Intro

Andreas liten

Hittills

5C04C647-5B3C-4954-BFF6-C52AE35A335D

Föreläsningar

Böcker

Länkar

Om upphovsrätt

English

Som officiant

Debatt – så funkar det

De senaste dagarna har jag deltagit i en så kallad kulturdebatt. Den följer vissa regler. Man ska, till exempel, när det står klart för merparten att man har vunnit debatten, klädsamt avstå från att hamra hem den poängen. Gärna ska man le lite överlägset också, och låta antydan gå före klara verba.

Jag förstår de reglerna. Så därför småler jag, slår ut med händerna och skriver ingen ytterligare replik i DN efter dagens undermåliga svar av Ulrika Milles. (”Du borde bli mycket argare. Hon kletar ju verkligen skit på dig helt utan anledning”, säger en vän i sms.)

Men! Så har man ju blogg! Då kan man få avreagera sig lite ändå, och bryta lite mot kultursideskoderna. För jag blir ju ändå arg, på Ulrika Milles enorma slapphet. Jag får väl visa ett par i sammanhanget föraktade egenskaper (ilska, snarstuckenhet, brist på kyla och kontroll med mera) genom att medge det. Dels är det tydligen okej att tillskriva en annan person lite vilka åsikter och egenskaper som helst, som förakt för kvinnor över femtio, till exempel, genom en guilt by a huge ass, dels är det tydligen okej att pappa och bror Larsson offras, för Eva Gabrielssons skull. (Vidare pratar Ulrika Milles på om vår kollektiva tolerans för arroganta män. Jag är osäker på om det har med saken att göra, men ska fundera på det, och på vem av Jan Guillou, Alex Schulman och Björn Ranelid som vi i så fall är så extra toleranta mot i offentligheten just den här veckan.)

* Ni har min första text i frågan här, i Sydsvenskan.

* Ni har Milles angrepp i DN här.

* Och så mitt svar på angreppet.

* Och så Milles svar på mitt svar.

Läs detta, i sin helhet. Så ser ni att Ulrika Milles alltså undviker det mesta jag skriver i dagens DN. Det blir lätt så när man har fotbeklädnad som Zola Budd.

Hon har alltså lyckats hitta fyra exempel som inte skildrar Larsson-striden enbart till Eva Gabrielssons fördel – men tre av dem utan att familjen Larsson får uttala sig, och tre av dem från den senaste tiodagarsperioden, då journalistkåren ju har vaknat till lite.

Jag är inte jätteimponerad.

Jag har tillbringat lite mer tid i arkiven, och sett att Gabrielssons story mycket oftare har berättats ensidigt och på ett sätt som ibland gränsar till förtal av arvingarna. Det är så mitt omdiskuterade ”nog nu” från den första texten ska läsas. Eva Gabrielsson ska självklart prata på, hur mycket som helst. Bara inte utan att motsidan får ge sin version. För där håller jag med Ulrika Milles: Det finns ett element av klass i detta.

Det är rätt tydligt vem som har förlorat på det.

Inom kort återvänder jag i frågan – jag ville inte det, jag tyckte att jag hade sagt mitt med den första texten, men dumhet måste bekämpas överallt – och ska då presentera en liten studie av både kvantitet och innehåll i svensk mediebevakning av arvsstriden efter Stieg Larsson. Jag måste bara bli av med den här febern och den här hostan först.

(Så. Där fick ni, alla ni, och ni är många, som ständigt säger att jag är så jävla kontrollerad.)

18 Kommentarer

  1. Yossarian den 26 januari, 2011 kl 03:19

    Det finns ingen ”arvsstrid” – det är juridiskt 100 % rätt det som skett, och sedan har den juridiskt legitima parten dessutom erbjudit den andra parten 20 000 000:-
    Case closed.



  2. Marie Breskic den 26 januari, 2011 kl 05:43

    Har inte hängt med i svängarna kring den debatten för jag har skurat kakel och burit ved, men det var skönt att höra att du oftast är kontrollerad. Okontrollerade människor finns det så gott om så och som de ställer till det.

    (Jag gjorde ett nytt försök att kommentera fattigdomslänken, men det går inte. Märkligt att alla andra tycks ha sådan distans till ämnet.)

    Krya på er i familjen och sluta hosta!



  3. Björn Owen Johansson den 26 januari, 2011 kl 06:08

    Detta är inte annat än fascinerande. Man kan vänta sig högre nivå och djupare eftertanke på Sveriges största tidnings kultursidor. Verkligen.

    Att Milles över huvud taget börjar tala om kön och ålder i sammanhanget är obegripligt. Det hör inte dit. Oavsett vad man tycker om allt det andra.



  4. Thomas Lennartsson den 26 januari, 2011 kl 08:18

    Nog är väl ändå ovanstående du skriver ett tämligen kontrollerat svar? Och sakligt. Mitt intryck stämmer väl överens med vad du själv skriver, att det fram tills alldeles nyss har varit slagsida åt Eva Gabrielssons version.

    Men vad jag egentligen skulle säga är att jag börjar bli ganska trött på det där underliggande kravet på att man aldrig ska brusa upp när det gäller meningsskiljaktigheter, eller då man tycker att den andra parten beter sig taskigt åt. Eller, vad jag snarare blir trött på är nog vad alternativet till detta tenderar att bli, nämligen en spelad nonchalans och möjligtvis en ironisk diss på sin höjd. Nej, bättre att vara ärlig och visa sin upprördhet. Men vad folk glömmer bort ibland är att man kan vara upprörd och saklig samtidigt.



  5. Marcus Almgren den 27 januari, 2011 kl 07:48

    Shit, du är ju helt okontrollerad! En äkta loose cannon!



  6. David Wästerfors den 27 januari, 2011 kl 10:46

    Du har rätt, Andreas, ser fram emot din mediestudie i frågan, kämpa på men ta inte åt dig av de märkligheter du tillskrivs, man ser ju igenom det som läsare.



  7. astoria den 27 januari, 2011 kl 02:22

    Anders, i egenskap av en som gillar att leta efter och bli arg på speciellt kvinnoföraktare och dåligt pålästa journalister, måste jag stödja dig här. Din artikel var rimlig och balanserad. Milles har fel.



  8. Peter F. den 27 januari, 2011 kl 03:34

    Cough and snot it out and strike back; the words are your weapon;-)



  9. Magnus den 28 januari, 2011 kl 05:43

    Somliga har frikort att skylla på att motparten är ”avundsjuk”, bestämd av sitt kön/sin lön/sina sexuella preferenser eller ur stånd att förstå vilken spännande person NN är och att hon därför ska särbehandlas. Det där hör till den mediala dramaturgin – eller ska vi säga liturgin?



  10. Yossarian den 1 februari, 2011 kl 11:47

    hon kom visst med en bok tidigare om det här:
    http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9197738271



  11. Stefan den 6 februari, 2011 kl 04:46

    Är det inte just det arroganta ordvalet ”nog nu” allt handlar om i grund och botten?



  12. Andreas Ekström den 6 februari, 2011 kl 09:18

    Inte ”allt” kanske – men med facit i hand hade jag strukit det och sett till att vara omöjlig att feltolka. Så det var ingen helt lyckad formulering.



  13. Corsairen den 7 februari, 2011 kl 04:01

    ”Nog nu!” lär ha varit Jöran Perssons sista ord medan han omsorgsfullt steglades. I det ögonblicket kom hertig Karl ridandes förbi och uppmanade profossen att göra pinan kort; så skedde också.



  14. Marcus Almgren den 7 februari, 2011 kl 06:50

    Men arroganta formuleringar är ju det fundament på vilket alla intressanta diskussioner vilar! Vi kan ju inte ha ett debattklimat som är som På spåret.



  15. Magnus den 7 februari, 2011 kl 10:46

    Marcus: Men måste vi då ha ett debattklimat som är som det fryntliga lullandet i ”Godmorgon världens” söndagspanel? Där ingen någonsin försöker vara stringent, där deltagarna enbart sitter och positionerar sig och strävar efter att pricka in nästa småironiska snits. Jag känner åtminstone igen Andreas’ frustration över ett läge där alla antingen är stjärnögt överens om vem som har rätt, vem som ”äger frågan” eller gemensamt försöker undvika att få upp andra vinklar på bordet.



  16. Magnus den 8 februari, 2011 kl 06:55

    Apropå morgondebattörerna, visst kan man säga att Göran Greider, Per Gudmundson och ett par till ibland försöker vara tydliga och relatera till händelser och fakta, inte till interna debattregler, skämt och slogans – men det är ju Greiders roll i studion att spela litet Gossen Ruda mot de belevat ironiska figurerna från DN och Svenskan. Att få till en verkligt upplysande debatt i GMV är väl omöjligt. Jämför man med t ex BBC:s ”Dateline London” så blir det helt förödande, både i fråga om precision, originella synpunkter och vilja at faktiskt låta deltagarna pröva inbördes vad de säger och vad det implicerar. Det vore inte helt omöjligt att göra ett program som ”Dateline London” i Sveroge, men då ska det till ett paradigmskifte i fråga om vad ett debatt- och diskussionsprogram är och hur debattkulturen ska se ut.



  17. […] minns den så kallade kulturdebatten jag deltog i? Nu publicerar jag lite statistik om hur Stieg Larsson-striden har skildrats i nya numret av […]



Lämna en kommentar





Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.