Då ska vi se. Klart eller nästan klart är:
1. Förordet. En text som säger vilken bok detta är, och framför allt: Vilken bok det inte är. Jag märker att jag skriver för en bred, bokläsande bildad allmänhet som kanske inte har läst så väldigt mycket om Google förut, och inte för nätnördar. Det känns rätt och bra.
2. Det inledande kapitlet som jag inte säger vad det handlar om. Lite grejer måste ju kännas nya när själva boken kommer…
3. Det påföljande kapitlet som ger en kort bakgrund och basfakta om Google, dess grundare och dess tillblivelse. Det är inte tillräckligt bra än. Det saknar lite liv och gestaltning eftersom det ju i allt väsentligt är byggt på min egen inläsning och inte på några specifika händelser. Jag har skickat det till ett par oförvitliga textgranskare för lite shape-up.
4. Kapitlet om hur Google samarbetar med svenska universitet. Ett rakt och enkelt reportage, vars stilistiska lätthet jag är nöjd med. Ska försöka stuka till mer av texten åt det hållet, även om det förmodligen kan vara sådan lätthet som recensenter kan slå ner på. (Hamra in: Jag. Skriver. För. En. Bred. Allmänhet. Och. Ska. Inte. Tänka. På. Kultursidornas. Preferenser.)
5. Kapitlet om Googles förvärvsstrategi, med exemplet Jaiku. Helsingfors-resan förra veckan, ni minns.
6. Det långa slutkapitlet/efterordet, som behöver strykas ner under brutala former.
Resten av dagen ska jag försöka ägna åt Google och integritetsfrågorna, ett område där Google just nu arbetar intensivt för att bli bättre, bland annat med ett projekt som heter Dashboard.
Kul att se planen.
Gällande tillblivelsekapitlet – bra självinsikt där om bristande gestaltning. Av de små textstycken du visade häromdagen så kände jag att just gestaltningen kändes lite klyschig, med en alltför given dramaturgisk kurva, lite överdramatiskt, som om du tjuvhöll på nåt som bara du visste men inte ville berätta om.
Nog är väl just det sättet att använda imperfekt lite överanvänt? Man får en smak av pastisch i munnen, istället för pistage eller pralin.
När du skrev om Montessori tänkte jag ”ajajaj – har han ingen faktiskt utgångspunkt för sin kritik?”.
Nu var ju detta bara hugskott utifrån ytterst lite text så ta det för vad det är men jag tror att ett sånt här kapitel är viktigt då det är här du bygger grunden till vilken tes du nu än driver och saknar du riktig analys och kunskap då så blir ev resten lite darrigt.
Såg att du i diskussionen om undertitel refererade till en av mina svenska favorit-reportageböcker: Per Andersson om Stenbeck.
I den sätter han med två korta stycken hela upplägget – anekdoten om Tårtan och de inledande raderna om TV4-affären.
Omedelbar förstår man att här ska berättas om en brutal buffel och garvat geni. Om en underdog och översittare.
Jag har svårt att se att Montessori-grejen har samma kraft, är lika central – det känns mer som spekulation.
Alltså, som jag sa, jag vet ju egentligen inte nåt utan vill bara vara behjälplig och heja på så gott jag kan.
Nåt jag är nyfiken på är din egen roll och det här crowd-perspektivet, finns det med någonstans? Kanske som en motor? Du vet – dag för dag, oväntade inpass som vänder hela färjan, dina egna lärdomar längs med resan osv.
Keep on keeping on.
Ja, som sagt, det finns en del att slipa på där. Men kapitlet som sådant är ungefär 20 000 tecken, så jag visade väl mindre än en tiondel. Montessorigrejen är inte central på något sätt, utan bara en av de många detaljer som ger läsaren ett slags grundläggande orientering om vilka Larry och Sergey är. (Jag har själv gått på Montessoriförskola, förresten… Och gillade det något enormt, såvitt jag minns!)
Sedan är du inne på något extremt intressant, utmaningsmässigt, och det är frågan om min egen närvaro under resans gång. Ska jag vara med, så måste boken bli en kronologi. Och det tycker jag inte riktigt att den kan vara, den ska hellre vara tematisk. Men samtidigt är den ”subjektiv”. Det vill säga: Min röst finns med. Jag antyder saker, säger grejer ibland som gör att man kan utläsa att ”det här är han fascinerad av” eller ”det här har han svårt att gilla” och sådär.
Anderssons bok var ju så fenomenal på att inte visa författarens egna kort. Efteråt är man lite osäker på vad Andersson själv innerst inne känner för Jan Stenbeck. Han var väl ambivalent – precis som jag är inför Google. Men jag märker att jag i takt med inläsning blir lite mer positiv…
Googlade (!) på Per A och fick fram följande:
”Man måste minnas att när Jan Stenbeck tog kommando över familjeföretaget Kinnevik bestod det av stål och skog, traditionella svenska bruksnäringar. Han ville satsa på mobiltelefoner, som då inte fanns i verkligheten, och på kommersiell TV, som då var förbjudet. Det kan man kalla kreativitet.
Stenbeckologin byggd på opportunism
– Det utmärkande draget inom ”Our Group” var, i gruppmedlemmarnas egna ögon, ett speciellt sätt att arbeta: ett sätt att förhålla sig till risk, kunskap, förändring, organisation, berättar Per. Ett arbetssätt som, i gruppmedlemmarnas egna ögon, är klart överlägset andra, mer allmänt omfattade arbetssätt.
Jan Stenbeck beskrev detta arbetssätt – inom stenbeckologin känt bl a som ”opportunism” – så här:
* man ska veta vart man vill komma, den stora kursen, ”vad man sysslar med”
* man ska strunta helt i att planera för ett halvår till 18 månader framåt
* man ska vara totalt koncentrerad på nuet, och på att ta tillvara de oförutsägbara möjligheter som dyker upp i det”
Alltså – finns det inte vissa likheter här?
Jo. Det är ju faktiskt otroligt slående! Tack! Här finns ju något, helt klart, som jag kan bygga på.