Det är något med det här inlägget som bjuder in till rubrikvitsande

Utgångshastigheten när killen lämnar rampen gör det uppenbart att det är fejk. Plus förstås att det typ är… omöjligt. Men schyst film! Frågan är nu bara vad den är reklam för – svaret kommer väl säkert inom kort. (Det vill säga i slutet av filmen…)

***

I min första bok la jag in en lätt malplacerad text om vattenrutschkanor, som ett slags till hälften-parodi på essäformen. (Därmed inte sagt att jag inte älskar vattenrutschkanor. Så lite allvar är det allt också.) Här är ett utdrag:

På Yale University Art Gallery finns en tavla som heter ”Rooms by the Sea”. Den är målad av Edward Hopper, och jag känner bara till den för att den en gång har blivit skivomslag för en av mina favoritmusiker.

Den visar ett rum av vitblå minimalism. Någon liten möbel skymtar i nästa rum, en tavla. Ytterdörren med sina vita träspeglar står öppen och släpper in en geometriskt oregelbunden form av ljus.

Om man kliver ut ramlar man i havet. Kanske från en halv meters höjd, kanske från tio. Det kan man inte veta säkert och det är möjligt att det är just därför som den är så svår att sluta titta på. Marcus i Trondheim brukar prata om att hoppa ner i vattnet, att ”hoppa från tian”. Han gör det, tror jag, i någon sorts trotsig utmaning av livet som det gestaltar sig kring honom. Eller så gör han det för att han gillar att leka i simhallar, med bra hopptorn och vattenrutschkanor.

Vattenrutschkanor är allvarliga grejer. Tills jag återvänder kommer jag att ångra att vi inte gick in på den gigantiska anläggning vi såg nära motorvägen söder om Seattle i Washington State. Det kostade 400 kronor per person tror jag, och vi dumsnålade oss.

Det var en vattenpark. Tema: vattenrutschkanor. Inget annat tjafs. Långsam rafting, blixtsnabba svängda tuber, spikraka fria fall. Allt fanns. Plast i starka gula och röda färger signalerade: här ska det jävlar bli åka av, men på kul.

Inte lika vassa, men ändå bäst i Sverige på sin tid, var kanorna på Skara Sommarland på 1980-talet. Bland annat fanns en enastående trestegskana, med bassänger mellan åken och fria fall ut ur rören ner i vattnet. Snudd på farligt, men underbart konstruerat.

Den största vattenrutschkanan i Europa – definitionerna kommer om ett ögonblick – kan med stor sannolikhet sägas vara Rhön-Therme, som ligger precis invid Autobahn A7 strax utanför Fulda i Tyskland. Det finns flera banor där, och den längsta mäter nära 400 meter. Tyskland är helt ledande på vattenrutschkanor i Europa. Via Freizeitbad.de hittar man till de viktigaste banorna.

Men vi ska ta det från början.

En vattenrutschkana är en bana i plast eller metall på vilken man sitter direkt eller på någon sorts mindre flytetyg eller redskap. Den har en kontinuerlig vattenförsörjning som avser att minimera friktionen. (En torr rutschkana som slutar i vatten är alltså inte en vattenrutschkana.)

Varje kana ska, om den inte är idealiskt utformad som en tub, vara utrustad med höga sarger från början till slut, för att höja känslan av att det inte finns några förnuftsskäl att korrigera farten nedåt. Vidare bör den ha en smal entré för att göra köandet lätt och odiskutabelt; det är ett oerhört brott att tränga sig före. Självklart ska det också finnas ett stoppljus kopplat till en rörelsedetektor, som visar när nästa person kan åka. Rejäla starthandtag på varje sida är bra, men en ribba som tillåter att man svingar sig i gång är bättre.

Rent arkitektoniskt gäller att landningsbassängen inte bör vara grundare än en och en halv meter, för att möjliggöra åk med huvudet först.

Till konstruktörens grundkurs hör en snabb inledande brant, följt av en tvär sväng – på så vis garanteras en viss fart, samtidigt som det ställs krav på åkteknik redan från början. Den banritare som vill glänsa vågar direkt efter en avgörande brant lägga in ett mycket kort motlut. Med rätt tryck i vattnet och korrekta vinklar blir det då möjligt att vid en djärv satsning faktiskt lyfta från banan.

Själva åkandet så. Först och främst gäller det att bekanta sig med banan, både dess begränsningar och möjligheter. Ett första åk görs av säkerhetsskäl alltid sittandes. Om de inledande flacka partierna skulle vara så konservativt utformade att de inte ger mer än styrfart kan man snabbt korrigera till ryggläge, vilket ökar farten. Vill man sedan öka ytterligare minskar man kroppens friktionsyta genom att trycka hälarna hårt i rännilen.

Vid den första landningen gäller det att direkt röra sig bort från landningsområdet, och därmed lära sig hur snabbt det är fysiskt möjligt att evakuera i den händelse att man vid senare åk hör en rödljuskörare bakom sig.

Vid ett andra åk ska man höja insatsen rejält, till exempel genom att välja en färd med huvudet först. Självklart då på mage. På rygg med huvudet först är en direkt avrådlig åkposition eftersom uppsikten över banan då i princip blir noll.

Maximal fart når man genom att åka med armarna och huvudet först och genomgående hålla kraftigt tryck på knän och underarmar. Detta är fysiskt kostsamt, och svårt att hålla konsekvent genom en lång bana. Vill man vila är det bäst att i första hand avstå armbågarna, och i stället sätta handflatorna i rännilen så långt framför sig som möjligt. Välj raksträckor för vila! En kurva, särskilt om den är ihållande, blir krävande även vid en enklare åkställning.

Om man behöver bromsa är det en metod som slår alla andra: ett hårt isättande av händerna högt upp på kanterna. Om man åker framstupa är det mest effektivt att snabbt dra upp kroppen i knäsittande, genom att först dra in benen under kroppen och sedan häva sig upp – varpå händerna kan sättas i. Om man behöver en snabbare metod får man höja händer och fötter och nypa till mot sargerna. Men denna senare variant kräver försvarlig ben- och armstyrka. Om inte isättningen blir kraftig nog uppnår man nämligen motsatt effekt: mindre friktionsyta i rännilen och ökad fart.

Precis som vid sång är sluttonen viktigast. Därför är det viktigt att inte sluta åka aktivt förrän man har kroppen i vattnet. Ett hastigt kast med benen precis före nedslag kan förstärka den önskvärda känslan av ickekontroll och hastighet. Att huvudet hamnar ordentligt under vatten är ett självändamål. Alla försök att undvika det tar udden av den resa man just har gjort – både i upplevelse och åkestetik.

Nå. Det finns mer att säga, men vi slutar här. Denna glädje, detta livslånga upptäckande, har bara börjat. Och allt tack vare en enda man.

Mr Libbey – utan förnamn på den amerikanska patentbyråns hemsida – uppfann år 1890 den första vattenrutschkanan, en enkel konstruktion i trä. Mr Libbey är min vän. Till Mr Libbey vill jag säga tack. Jag hade så gärna träffat dig.

0 svar på “Det är något med det här inlägget som bjuder in till rubrikvitsande

  1. Kul text. Hur ser tillgängligheten på bra vattenrutschkanor i Skåne ut, om du vet? Är Tosselilla ett alternativ?

  2. Tosselilla har en del kanor, har jag för mig, men jag har inte på många år sett något som är så där riktigt överdådigt hisnande. Jag skulle vilja åka en kilometer i en sån där jäkla tub!

Lämna ett svar till FJ Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *