En fråga

Om vi människor som kollektiv bestämmer att vi ska släppa alla resultat av intellektuellt och/eller konstnärligt arbete fria till alla, överallt och alltid, då måste vi som kollektiv också ta ansvar för sådana resultat även i fortsättningen produceras.

Hur gör vi det bäst?

0 svar på “En fråga

  1. Är frågan rätt ställd? Måste det dikotomiseras? Har du sett filmen

    http://www.goodcopybadcopy.net/

    den ger en intressant ingång i problemet

    Personligen tycker jag att upphovsrätten ska diskuteras – hur ser den ut i förhållande till dagens tekniska mäjligheter. Sanktionskraven för brott mot upphovsrättslagen har fått för stort utrymme. IMHO.

  2. Jag tror du beskriver ett ickeproblem, det skapas kultur idag av folk som vill höras. Äkta musik som folk betalar för att höra live, folk betalar in pengar på paypalkonton för att folk ska fortsätta ha råd att lägga sin fritid på att skapa konst.

    Det finns artister som säljer aktier på sin nästa skiva, dvs går den plus tjänar fansen på det… Det är också ett sätt.

    Folk kommer fortfarande att vilja ha ut mervärde av sin kultur och där finns det fortfarande stora pengar att tjäna.

    Konstnärer är kreativa människor, jag tror dom kommer hitta otroligt många fler sätt att tjäna pengar än vad jag nånsin skulle kunna…

    //LL

  3. Varför måste vi ta det ansvaret? Är allt intellektuellt och konstnärligt material som har producerats fram till i dag framdrivet av ekonomiska incitament?

    (bara undrar över problemformuleringen)

  4. Tycker inte du att vi redan ser bevisen på att produktionen fungerar bra ändå? Wikipedia är ju extremen, men initiativ som allt från stora projekt som Open Innovation ner till små ansatser som Coldplays senaste live-platta visar ju på att det lirar.

    Men så här, ska jag skicka över lite lästips till dig, så hjälps vi åt att ställa den här frågan till Clay Shirky?

  5. En sak som jag funderat på är att om man släpper hela upphovsrätten, finns det inte en risken att det kommer produceras mindre kultur eftersom man aldrig kan vara säker på var sitt material hamnar? I vilket sammanhang? Strunta i den ekonomiska upphovsrätten utan tänk bara ideella.

    Mina foton på Flickr t ex, jag tror inte jag ska tjäna pengar på dem, men jag vill inte att mina bilder på vänner, familj och annat ska figurera på olika bloggar och i tagna ur sitt sammanhang. Med en upphovsrätt har jag åtminstone rätten på min sida och kan vidta åtgärder ifall något sådant skulle hända (vilket det har gjort)!

    Och kommer det inte bara bli en backlash så smånignom? Och Om teknikutvecklingen har försatt oss i den här situationen så finns det inget som säger att vi kan bygga in skydd i filerna i framtiden!

  6. Nej, inga kommunistfasoner nu. Kommer inte ordet amatör av amare (?) — låt vår kärlek till skapande och konsumtion få skapa nya villkor.

    Vi testar det först. Funkar det inte får vi väl införa straffskatt på nätverkskablar eller vad det nu är man brukar föreslå.

  7. Jag vet inte hur ofta jag tjatat om det: Är det så att kreativiteten inom receptskapandet är mindre för att recept saknar upphovsrättligt skydd?

    Nej, det stora problemet är brist på kvalitetssäkring. Men lösningen är inte at införa upphovsrätt på recept; för nackdelarna överväger. Gastronomisk utveckling bygger på sampling och kopiering. Det är ingen som behöver ”ta ansvar”.

    Mitt yrke är på utdöende men jag tycker inte att upphovsrätten är till för att skydda mig personligen. Jag får hitta på något annat. Inte kul, men det är så det är.

    De bästa, mest kreativa, mest pålitliga recepten i Sverige hittas sen länge hos gratisskapande bloggare.

    Jag är inte mot alla former av upphovsrätt på andra områden men jag vänder mig starkt mot de former finns nu och de skrämmande nya metoder med vilka den upprätthålls.

  8. Lisas invändning om recept – som i sig saknar verkshöjd – är mycket rimlig.
    Vi kan också ta exemplet nyheter. De saknar också egen verkshöjd. Journalisten har (om det inte rör sig om mycket korta notiser) upphovsrätt till själva framställningen, men inte till de faktauppgifter som framställs – allt i linje med den åtskillnad mellan ”idé” och ”uttryck” som upphovsrätten ärvt från den tyska idealismen, främst Fichte.
    Man kan kort sagt inte ha upphovsrätt till faktauppgifter. Ändå består den grävande journalismen till allra största del av att producera faktauppgifter, vilka sedan andra nyhetsmedier och bloggar fritt kan reproducera. Den som utfört det intellektuella arbetet har ingenting att säga. Så är lagarna redan utformade. Ska inte nyhetsbyråer ha rätt till sina nyheter? Nej, att så bryskt skulle släppa gränsdragningen mellan idé och uttryck är det ingen som föreslår. Alltså är det även fortsättingsvist tillåtet för journalister att bygga vidare på varandras arbete, ja rentav att utge hela tidningar med enbart rewrites.

    Innan man ger sig in på hypotetiska exempel av hur det skulle kunna gå på andra områden, kanske man kan utgå från de erfarenheter som redan finns?

    Petra: Att ”man släpper hela upphovsrätten” är kort sagt inte sannolikt. Sådan svartvit logik kan möjligen lämnas till analytiska filosofer.
    Vi kan jämföra med arbetsrätten: Bara för att vissa regeringspartier vill luckra upp gällande lagstiftning på vissa punkter, behöver de inte stå till svars för hur arbetsmarknaden skulle funka helt utan någon lagstiftning alls.

  9. Det är väl inte många som förespråkar att intellektuellt och/eller konstnärligt arbete ska släppas fria till alla, överallt och alltid? Möjligtvis för privat användning. Jag har inte hört någon argumentera för det du säger.

    Jag tror inte kreativitet har det minsta med upphovsrätt att göra. Alla/de flesta musiker jag känner spelar musik för att de tycker det är roligt. Inte för att de vill tjäna pengar på det. Skulle resultaten släppas fria skulle de skapa precis lika mycket musik då som nu.

    Lisas exempel ovan är väl också ganska talande. Jag tror knappast att kockar skulle bli mer kreativa om matrecept omfattades av upphovsrättslagen.

  10. Nej, i likhet med TobiasG så förstår jag inte frågeställningen. Det är väl ingen som har föreslagit att allt ska släppas fritt. Piratpartiets politik innebär att privatmarknaden för digitala kopior avskaffas (tillgång till arkiv kan däremot fortfarande ha ett värde sett som tjänst).

    Musiken skulle nog klara sig ganska bra genom konserter, pledge-modeller och liknande. Filmen har biografer och litterära verk har den fysiska boken som distributionsplattform.

    Så länge som inte upphovsrätten tillåts skapa för stora integritetsinskränkningar tycker jag dock att det vore bra om man behöll upphovsrätten även för privat bruk och koncentrerade sig på att korta skyddstiderna radikalt. Det är absurt att Selma Lagerlöfs (1858-1940) verk skyddas än idag och att ett verk som skapas av en ung person idag inte får spridas och användas fritt förrän år 2140. Upphovsrätten borde återgå till sin rent incitamentsskapande funktion. Marginalnyttan – ökad kulturutbud per extra års skyddstid – vid dagens skyddstid är ju i praktiken noll. Marginalskadan – ökad inlåsning per extra års skyddstid – är däremot konstant eller kanske rent av ökande. Det är ju fullständigt uppenbart att det krävs reformer i ett sådant läge.

  11. Om staten som övermakt bestämmer att vi ska släppa alla tankar på integritet och/eller informationsfrihet och alla medborgare skall vara övervakade, överallt och alltid, då måste staten som övermakt också ta ansvar för resultaten av att ha skapat en totalitär dystopi.

    Hur undviker staten bäst tråkiga konsekvenser av det här tycker du?

    Nej, just det — din frågeställning är ju fria fantasier, som påpekats finns det knappast någon i debatten som vill avskaffa upphovsrätten helt. Mitt exempel är dock verkligt.

  12. Tack för alla intressanta svar! Min egen tanke här är nog av typen barn/badvatten. Det vill säga: Jag tror, som jag flera gånger tidigare har skrivit, att det är svårt att bevara den ideella rätten om man avskaffar eller kraftigt förminskar den ekonomiska rätten. Och den ideella rätten är mycket viktigare.

    Jag tror också – vilket jag ska försöka blogga om i morgon – att det finns en svårighet i att detta inte bara rör konstnärliga resultat, utan alla former av resultat av intellektuellt och/eller kreativt arbete. Forskning, till exempel, och därmed förstås patentfrågorna…

    (Slutligen, P: Att det finns personer som vill avskaffa upphovsrätten kallar du ”fria fantasier”. Sedan skriver du ”om staten som övermakt bestämmer att vi ska släppa alla tankar på integritet och/eller informationsfrihet och alla medborgare skall vara övervakade, överallt och alltid…” och kallar det verkligt.

    Ett utmärkt exempel på den förföljelsemaniska masspsykos som nät-Sverige lider av.)

  13. Haha, fantastiskt svar. Det är tur för staten att den kan förlita sig på mönstermedborgare som du, Andreas.

  14. Men säg så här: vad det gäller övervakning och kunskaper om våra nätvanor så är jag mer rädd för Google än för svenska staten. Goggle är nämligen mycket kraftfullare.

  15. Men Google använder inte din mobil som spårsändare. Till exempel.

    Man kan nog inte heller säga att Google och staten delar intressen.

  16. Google använder visst din mobil som spårsändare! Det kallas Google Maps och bygger på att alla mobiler som använder programmet (bland annat iPhone, Sony Ericsson och Nokia) kollektivt kartlägger mobilmasternas position baserat på GPS. Exakt vilken mer data som samlas in vet nog bara Google…

  17. Ja, jo, men jag har en kontantkortsmobil. Ingen vet att den är min. En sån som staten snart kommer att förbjuda.

  18. Ja, nej — jag har såklart fel. Det finns inga problem med övervakning. Allt sånt är bara överdrifter som ansvarsfulla medborgare borde hålla sig för goda för att ta på allvar. Kameror, FRA, datalagringsdirektiv, IPRED — allt sådant är ju för samhällets bästa! Det är bara foliehattar som bekymrar sig om sånt.

    Andreas ställde en rätt oseriös fråga, där han tycktes utgå från att upphovsrättskritikerna helt vill avskaffa upphovsrätten. Jag skrev om hans fråga så att den i stället (”alla, överallt och alltid”) handlade om det spirande övervakningssamhället.

    Andreas noterar inte ens parodin utan svarar att oro för övervakningssamhället är en del av en ”masspsykos”. Men jag är en foliehatt? OK.

  19. Nej, du är ingen foliehatt, du är engagerad och en tänkande person såvitt jag kan förstå. Bara med en svaghet för extrema sarkasmer och utstuderad hånfullhet. Det är helt ok, sådan får man vara om man vill. Men man kan nog inte räkna med att sådant inte någon enstaka gång slår tillbaka litegrann.

  20. Jag tror inte kollektivet kan ta ansvar för att vissa saker produceras. Däremot kan man som enskild konsument, framförallt för den egna smakens tillgodoseende, betala de producenter vars alster man älskar och inte kan vara utan. Jag tänker exempelvis på webb tv serien the Guild (nio miljoner tittare i månaden) där de första avsnitten helt finansierats av fansen som hade ett intresse av seriens fortsatta existens. Världens mest sålda podcast The Ricky Gervais show köps några miljoner gånger i månaden via Itunes (trots att den var helt gratis från början och att alla avsnitt finns tillgängliga via de större torrentsajterna) och jag tror att en del av anledningen till detta är att köpandet är det tydligaste sättet att kommunicera att man uppskattar serien och att man vill ha mer.

    För detta krävs en öppen och transparent kommunikation från kreatörens sida där man bjuder in konsumenten och försöker initiera någon slags relation.
    Unni Drougge red säkert på en våg när hon släppte sin bok på TPB men samtidigt får man inte underskatta det faktum att hon har många fans som gillar henne, hennes blogg och hennes böcker. Om hon bjuder in läsarna och fansen att delta genom att finansiera nya webbprojekt så är det inte så konstigt att folk är villiga att vara med. Konsumentens relation till upphovsmannen har betydelse.

    En god relation med fansen/konsumenterna, en hög kvalitet på produkten, samt att det skapade är tämligen unikt och inte går att få tag i överallt verkar vara några av grundläggande punkter som ska vara uppfyllda för att en mikrobetalningsmodell ska ha möjligheter att fungera.

    Men innan man kan upprätta några mer hållbara teorer kring hur man upprättar fungerande betalmodeller på Internet behövs mer empiri dvs mer experimenterande. Det är för få som gör som Unni. Fler borde testa terrängen, i synnerhet nu när man ännu kan åtnjuta lite first movement advantage.

    Man hör ibland artister beklaga sig över att vi vanliga inte förstår under vilka omständighter de arbetar, vilka kontrakt de har, hur hårt allting är och hur man måste kämpa med sina alster och få ut dem. Då kan man ju undra varför vi inte vet detta i dessa blogg och twitter-tidevarv? (via pressen vet vet ju allt om deras depressioner, semesterplaner, sexliv, favoritfärger etc) Det är ju ändå vi som ska betala kalaset. Unni är öppen med hur hon vill använda sina paypalpengar och skaparna av The Ricky Gervais show gjorde ingen hemlighet av att en av upphovsmännen var arbetslös (numera miljonär dock). När det går upp för folk att deras köp har betydelse och faktiskt leder någon vart blir kanske spenderarviljan något högre.

    Men framförallt är det troligen den mer egoistiska insikten att detta jag håller så högt, som är del av min personliga smak, faktiskt riskerar försvinna om jag inte hjälper till som nog utgör den främsta drivkraften bakom betalningsviljan.

    Med nätets enorma publik och oändliga antal nischer borde en florerande mikrobetalningsfinansierad kultur vara möjlig. Säkerligen samexisterande med mainstreamkulturen som aldrig lär dö ut, då alla inte har ork/lust/intresse i att fördjupa sig i sin egen kulturkonsumtion utan betalar någon hundring för senaste blockbustern, bestsellern, eller hitskivan.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *