I min nya krönika i tidningen Journalisten torgför jag ett slags konspirationsteori. Som jag tyvärr tror ligger ganska nära sanningen.
I min nya krönika i tidningen Journalisten torgför jag ett slags konspirationsteori. Som jag tyvärr tror ligger ganska nära sanningen.
Ärligt talaty, reklamskatten är 3% för annonsering i tryck i dagstidningar, förmodar att det är ungefär samma för annonser i en tidnings webbversion. Dessutom finns det ett grundavdrag på f n 50 miljoner kronor, som drar ner kostnaden rejält för de flesta mindre tidningar. Jag kan tänka mig en del effektivare sätt att strypa tidningar.
En sak som svenska tidningar borde lära sig att hålla igen på f ö, om de vill få folk att bli kvar och läsa dem på webben, är stora, tunga, högupplösta shockwave-animationer/bildspel eller videoklipp som startar automatiskt på webbettan (gärna dessutom med en högljudd och påfrestande speaker!) SvD är speciella mästare på detta men Sydsvenskan är nog inte dåliga de heller. Det där är ett smart sätt att frysa webbläsaren, särskilt om man har flera flikar öppna och ett par andra program på i bakgrunden – inte direkt ovanligt. När klippet väl har börjat laddas lägger det sig som en kvarnsten på allt annat och då blir det ofta ockjså omöjligt att stoppa inladdningen av sidan och gå därifrån.
Och nej, det är inte bara ett problem för taniga gammaldags datorer – jag har 4 gig RAM-minne men råkar ganska ofta ut för det här på till exempel Svenskan. Uppenbarligen är det den här sortens stora blaffor, gärna med självstartande bildspel i disiga färger, som är problemet. På New York Times eller Guardian händer det aldrig.
Jag hatar också självstartande klipp. Överlag är jag så konservativ att jag främst går till tidningssajter för att läsa!