Andreas Ekström

Intro

Andreas liten

Hittills

5C04C647-5B3C-4954-BFF6-C52AE35A335D

Föreläsningar

Böcker

Länkar

Om upphovsrätt

English

Som officiant

Vagn ett, plats trettio

I dag: sitter på tåget och skriver några saker, ska till Stockholm tur och retur över dagen för att hålla en Googleföreläsning. Vilket betyder åtta timmar på tåget, ostörd arbetstid. Helt oslagbart. Jag har dessutom haft turen att vara på ett av de tåg som går ordinarie, trots den där urspårningsolyckan i Stockholm.

***

Kort och koncis läsning i dag finns här – Martin Aagård på Aftonbladet tittar lite närmare på vad några ord från en tung jurist faktiskt betyder. Madeleine Leijonhufvud är farlig.

***

I går ledde jag ”Debatt i Lund” igen. Det spelas in på Akademiska Föreningen, och det görs en ganska ambitiös tv-produktion av det hela. I går fick vi ta om introt, just när allt var klart. Det är sjukt svårt, att röra sig tillbaka till sval koncentrerad förväntan när man just har sänkt axlarna efter åttio minuter på maxkoncentration. (Ja, vi håller på i mer än en timme. Och det är inte insmickrande. Svaren tar tid. Paneldeltagarna får flera försök att säga saker. Tänk SVT Debatt fast tvärt om på alla punkter.)

Att vara programledare är ett otroligt svårt hantverk. Jag tycker att jag lär mig tillräckligt många nya saker varje gång för att hela tiden bli påmind om hur mycket det finns kvar att tillägna sig. Jag har sändningsledaren i örat i en snäcka. Jag har fyra panelister, och några hundra i publiken, och tre kameror, och en klocka, och så mina cue cards. Det finns liksom inte något utrymme för slarv med uppmärksamheten.

I går – jag måste bara få säga detta – hände två fantastiska grejer efteråt. Först kom en man med vitt skägg fram och tackade, och sa ordagrant ”jag älskar dig, och jag älskar Sydsvenskan”. Så makalöst otroligt fint. Sedan gick jag undan och drack lite vatten. Då ropade Göran Rosenberg på mig. Han satt i publiken. Författare förstås, men också tidigare tv-korrespondent och programledare av högsta klass. Och han ville särskilt berömma mig för hur jag skötte mitt jobb denna kväll. ”Hur kommer det sig att tv-bolagen i Stockholm inte rycker i dig? Det skulle de ju om de såg det här”, sa han, helt allvarligt. Jag kan nog inte beskriva hur överväldigat glad jag blev av det, även om jag kanske inte riktigt delar den analysen.

Min favoritkänsla i samband med de här kvällarna är nog att den av att gå hem genom Lund, gärna med kapuschongen uppfälld, och vara helt själv en stund efter sändningen. I går passade jag dock på att kolla mejlen i mobilen. Där fanns ett ampert meddelande från en person som inte tyckte om vår sändning. Panelen – Lena Andersson, Antje Jackelén, Johannes Persson och Werner Jeanrond – var inte bra sammansatt, ansåg hon, och undertecknade med ”besviken tittare”.

Sådant är det. Man gör säkert klokt i att låta både beröm och kritik sjunka in lagom mycket. Men just i går gick det glada mycket djupare.

Lämna en kommentar





Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.