I dag börjar en ovanlig höst, eller hösttermin som jag numera med viss naturlighet kan säga igen, enär min äldsta har börjat ettan.
Jag har i hela mitt liv tänkt på året indelat i två terminer.
De närmsta sex veckorna blir det fullt ös på tidningen som vanligt. Men med start i oktober kommer jag att vara borta från Sydsvenskan i nästan ett helt år. Väsentligen för att vara pappaledig – men innan jag är det ”på riktigt” kommer jag att försöka att oftast tacka ja till förfrågningar om föreläsningar och moderatorsuppdrag och scenintervjuer, snarare än som nu ofta tacka nej av praktiska skäl. (Det är fortfarande Google och den digitala revolutionen som efterfrågas mest, till min glädje nu i viss konkurrens med uppdrag från universitetsvärlden; jag ska leda flera olika seminarier och forskningssammankomster i höst. Extremt roligt, och ofta väldigt svårt. Jag har framför allt ett uppdrag som väntar i december som kommer att kräva veckor av detaljerad inläsning.)
Detta alltså i höst. 2013 blir politiken en annan och mer restriktiv, jag ska inte sluta göra intressanta sidogrejer, men jag ska koncentrera mig på att vara kung över de fyra kvadratmeterna runt diskbänken och lära den lille att gå och såna grejer.
Men en sak i taget! Just nu ser jag mest av allt fram emot den traditionella surströmmingen med norrländskt orienterade vänner på söndag. Det är ju ett skitjobb att rensa en sån där, men någon måste göra det.
***
Och innan vi slutar för dagen: missa inte Per T Ohlssons sorgliga text om det demokratiska läget i USA. Man vill bara lipa.
