En stickning i lådan

Min kamrat och kollega Lasse Brundin är fotograf. Han har under ett och ett halvt år haft en så kallad ”stickning i lådan”. Något han likt en fröken Jansson kan ta fram och greja med på de lediga stunder han aldrig har.

På något sätt måste han ändå ha hittat sådana stunder, för nu är stickningen klar. Och den är ingen stickning, utan en dokumentärfilm, om en man som heter Jörgen Johansson, som är musiker och fotograf och besatt av Bruce Springsteen.

I går kväll var det premiär på Galleri Gate 38 i Malmö. Vi var kanske sjuttio personer där, branschfolk, vänner, i många fall personer som kan räknas i båda kategorierna.

Det går inte att förklara den här filmen, men… vilken film han har gjort! Jag såg Emma Larsson torka tårarna både en och två gånger, jag hörde Åsa Sjöströms gapskratt från andra sidan rummet, jag såg den pensionerade DN-fotografen Ingvar Andersson göra den långa varma applåden efteråt till en stående ovation.

Jag var helt tagen. Jag visste att Lasse kan fotografera, och jag har ju sett att han kan göra webb-tv till Sydsvenskan. Men jag hade ingen aning om att han hade ett så fint berättande i sig. Om man arbetar på en filmfestival eller en tv-kanal och sysslar med inköp av dokumentärfilm, och INTE tar kontakt med Lasse för att titta på den här filmen, så sköter man inte sitt jobb. Jag menar det. Den är fantastisk, bara rakt igenom fantastisk.

Detsamma kan man säga om Lasse. Vi har känt varann sedan 1998, då vi började spela i samma band, Cover Story, som alltid och för evigt levererar Bonnierkoncernens stekhetaste öldrickarrock… Lasse är en person som alltid säger ”bra, det gör vi!” när någon kommer med en idé. Han är en person som alltid har en grej på gång. Han har i perioder målat, egensinnigt och kul, och en av hans tavlor hänger i mitt vardagsrum. Han gör sidoprojekt och utställningar och skriver låtar och spelar in och är, kort sagt, en människa som gör.

Och så här såg han ut i går kväll. Om ni undrar.