Andreas Ekström

Intro

Andreas liten

Hittills

5C04C647-5B3C-4954-BFF6-C52AE35A335D

Föreläsningar

Böcker

Länkar

Om upphovsrätt

English

Som officiant

Försök igen, Lego

Man får ta ett djupt andetag och komma ihåg att Lego är danskt, och att Danmark är ett land vars offentlighet på väldigt många sätt ligger mellan femtio och sextio år efter den svenska.

***

Och titta hela vägen till slutet! Där lämnas uppgifter om hur du kan stötta sådan här exceptionellt välgjord opinionsbildande journalistik.

8 Kommentarer

  1. Henrik Birkebo den 29 juli, 2012 kl 07:21

    Känns ”tjejstaden” som ett typiskt uttryck för dansk offentlighet, tycker du? Snackar vi inte snarare amerikanskt i betydelsen a. tjej-tv-serier?
    Intressant att DK enligt dig på många sätt ligger ett halvt sekel efter Sverige. På vilka sätt då, menar du?



  2. Andreas Ekström den 29 juli, 2012 kl 09:26

    Amerikanskt, jo, absolut.

    Dansk offentlighet är en tragedi vad det gäller bristen på jämställdhet och vad det gäller främlingsfientlighet. Det går att ge tusen exempel – den danska reklamkampanjen för Oddset med texten ”Det är så mycket kvinnor inte förstår” är ett ganska aktuellt sådant – och vill man fördjupa sig är Lena Sundströms ”Världens lyckligaste folk” bra läsning.

    Överlag är den danska synen på hem och familj och kvinnor och män med svenska mått mätt omodern, så fort man skrapar lite på ytan. Jag tror inte en dansk manlig vd i femtioårsåldern om att på allvar förstå begränsande strukturer förrän han bevisar det…



  3. Henrik Birkebo den 29 juli, 2012 kl 10:10

    Ok, jag får väl läsa Sundströms bok. Mitt intresse är rent akademiskt – och sedan är jag själv dansk. Jag närmar mig dessutom de femtio, så på flera sätt kan det vara perspektivvidgande att ta till sig dina synpunkter.
    Rent initialt är jag dock lite tveksam (men ska absolut försöka få tag på ovannämnda bok). Jag menar, visst finns det stolpskott här och där, men det gör det väl även i svensk offentlighet? (det är inte länge sedan som män i Sverige fick höra att de var djur … )
    Jag har på det senaste följt den danska tv-serien Borgen. Finns det någonting i den eller någon annan film/tv-serie som verkar femtio år efter, tycker du? Eller har det förts ett offentligt samtal i media som sett med sv. mått känns unket?



  4. Andreas Ekström den 29 juli, 2012 kl 01:52

    Jag har följt dansk debatt och dansk press rätt noga eftersom jag ju har så nära till Köpenhamn.

    Popkultur är inte alltid det säkraste sättet att mäta ett lands attityder, men för att ta en grej: Har du aldrig slagits av att ALLA förare i serien ”Taxa” är infödda danskar, men att infödda danskar är en försvinnande liten minoritet bland förare i Köpenhamn…?

    Sen ska det sägas: jag älskar Danmark och har massor av fina danska vänner!



  5. Professor Östland den 29 juli, 2012 kl 02:05

    Säga vad man vill om dansk debatt, men den är ofta långt mindre *förutsägbar* och schematisk än den svenska. Diskussionen om SCUM-pjäsen förra året var ett övertydligt exempel på hur det blir när de flesta ledande deltagare i en debatt kör på positionering (gentemot varandra och mot sina önskefiender) mer än på något slags tankar eller omdöme. Alla som hade en inteckning i det mediala, ofta stockholmska, innegänget ville visa att de var obrottsligt lojala mot vissa grovt förenklade föreställningar om män, kvinnor och lesbiskhet, och alla ägnade sig åt ”jumping the gun” som det heter på engelska. På vägen åkte alla nyanser och all moralisk eller estetisk reflektion ut genom fönstret. Och så där ser det ut i så många frågor: symbolpolitik och rubrikhajpande tar över.

    Något liknande hade knappast hänt i Danmark – eller i Tyskland, Frankrike, England… – särskilt inte kring något som har så pass låg relevans som en heroiserande pjäs om/utifrån SCUM-manifestet.



  6. Henrik Birkebo den 29 juli, 2012 kl 10:38

    Kan nog tycka professor Östland har en poäng, eller? När jag över många år följt det offentliga samtalet i Danmark slås jag av att debattklimatet erbjuder utrymme åt flera åsikter och perspektiv samtidigt. Åtminstone får jag det intrycket. I svensk politik och media finns det ofta en stor befogad rädsla att sticka ut och med liten marginal förlora rätten att bli lyssnad till.
    Åter igen, jag vet inte riktigt. Jag bara tyckte det här med att Sverige ligger 50-60 år före Danmark var lite svårt att begripa sig på…



  7. Professor Östland den 30 juli, 2012 kl 09:29

    Henrik: Håller med. óch om man flyttar jämförelsen litet utanför Norden så uttryckte jag det så här i ett snack med ett par amerikaner häromdagen: HBT-personer är överlag mer accepterade i Sverige än i USA (i snitt) och det är förstås bra, men en påtaglig baksida av läget här är att nästan alla som själva öppet är HBT-are och i någon mening deltar i offentliga diskussioner om genus, sexuell identitet och rättigheter har byggt sin status i detta samtal, sin ”rätt att bli lyssnade på” (som individer!) och ibland sin mediala karriär på detta att de _är_ homo eller bi och lever upp till vissa föreställningar om homo och bi (för några etablerade transpersoner som deltar öppet i debatt eller litterärt liv finns det ju knappast i Sverige). Nästan ingen har en närvaro i debatten, eller en publik som lyssnar, oberoende av detta att den här personen är HBT och gör den rollen. Det skulle möjligen vara Jonas Gardell det, alla vet visserligen att han är gay och skrivit om HBT-frågor en del men det är inte primärt det som gjort honom känd.

    När debatten ser ut på det sättet blir den dels väldigt intern och ibland överhettad, dels dras nästan alla med en föreställning eller en pretention om att man ska representera HBT-gruppen, eller en del av denna ’gayvärld’, tala för den. Det är i det läget det blir självklart att alla håller upp det blöta fingret i luften och försöker komma på en mer övertänd vinkling, men utan att relatera till hur vanliga människors eller, faktiskt, vanliga bögars, strejtas, transors och lesbiskas verklighet ofta ser ut.



  8. indy (utan hatt) den 23 augusti, 2012 kl 08:57

    tänker på det här inlägget efter att ha läst karolina ramqvists ”självklar mediefeminist” i arenas (lysande) septembernummer.

    jag håller med om att lego-värderingarna är sunkiga MEN jag väljer att ta ett djupt andetag, kolla bort och kommer inte att köpa lego-produkten när det närmar sig födelsedag för någon yngre släkting.

    jag kommer dock inte att bränna en docka föreställande LEGOs VD på ett torg eller posta ett facebookinlägg av typen ”bu för legos genus-syn” och kamma in likes.



Lämna en kommentar





Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.