Andreas Ekström

Intro

Andreas liten

Hittills

5C04C647-5B3C-4954-BFF6-C52AE35A335D

Föreläsningar

Böcker

Länkar

Om upphovsrätt

English

Som officiant

Frilanslivet 2

Det finns några jävlar på en fransk tidskrift. Jag hjälpte dem med att bearbeta lite text (och delvis sy ihop nya delar för att få det att hänga samman) i samband med en viss känd rättegång tidigare i våras.

För detta skulle jag få skitlite betalt. Men vem bryr sig, det var ju en rolig grej att testa, att publicera sig i Frankrike.

Sedan detta hände i april har redaktörerna för denna tidskrift visat upp en provkarta på fransk arrogans på alla sätt den har gestaltats sedan Louis XIV. Gått under jorden. Inte svarat i telefon. Inte svarat på mejl. (PRECIS som Louis XIV!) Eller svarat på mejl, men på frågor jag inte har ställt.

Det här gjorde mig så gränslöst förbannad. Jag blir nästan aldrig arg, men jag blev det den här gången.

Så vad göra? Av Gunilla Kinn (hon är streetsmart, hon bor i Harlem) fick jag rådet att alltid skicka faktura direkt till ekonomiavdelningen. Då blir den inte liggande hos någon administrativ katastrof till redaktör. Då blir hanteringen genast mer professionell.

Ett bra råd. Så jag skickade en pappersfaktura dit, samtidigt som jag skrev ett hotbrev på min bästa John McClane-engelska. Jag försökte verkligen tänka ”vad hade John sagt till Jeremy Irons i det här läget?” vid varje formulering. Jag skrev då bland annat följande – och jag har aldrig tidigare i mitt liv uttryckt mig så här mot någon annan människa. Jag har strukit delar av det eftersom mamma och pappa läser den här bloggen…

You must completely underestimate both my personal persistance and my legal options. Now, this leaves us with three alternatives. You decide which road we shall take.

1. You simply PAY YOUR BILL like any decent company or human being would. By, shall we say, Tuesday? Otherwise, there is always option 2. And option 3! Get excited!

2. The material is protected under copyright laws, and the Swedish union for journalists is always very eager to follow up on crappy editors that don’t pay what they owe, wherever they are, working in Paris or hiding on the Mururoa just the same. I would hate to let the union lawyers have a go at you (they are mean ass motherfuckers) – but I wouldn’t hate it half as much as you would. Trust me.

3. Ah, I would LOVE option 3! We’ll go straight to international bill cashers Intrum Justitia. They combine business and pleasure by hunting people in debt. I think they consider stun guns sheer entertainment. Very persistent, those guys. (Unfortunately, slapping people is not a part of their service. That, however, I can think of other ways to provide.)

Are we clear?

Best regards from sunny Sweden,

Andreas Ekström

Känn er fria att kopiera och använda det här materialet så mycket ni vill, alla frilansar.

Det riktigt sorgliga är nu förstås att John McClane-snacket faktiskt bet på idioterna. Betalt är det inte, men nu har i alla fall en ekonomislav hört av sig för att dubbelkolla kontouppgifter. Det är inte kultur i mina ögon, där den som förolämpar och skriker får hjälp, det är okultur.

Hela nästa vecka äter jag Freedom Fries, så mycket ni vet det.

17 Kommentarer

  1. Julia den 13 juni, 2009 kl 02:19

    Är det sol i Skåne? Fy så orättvist.



  2. Andreas Ekström den 13 juni, 2009 kl 05:10

    Nejnej, jag ville bara end on a high note…



  3. Marcus Almgren den 13 juni, 2009 kl 08:14

    Du är både lite för pratsam och lite för temperamentsfull för att vara McClane, kompis. Och McClane hade ju självklart aldrig skrivit ett brev, han gillar att kommunicera öga mot öga.

    Så, du borde åkt till Paris och gått in till blaskans högsta chef med en Glock i byxlinningen. Tagit en konstpaus, stirrat honom i ögonen, släppt ciggen på golvet och sagt: ”You’ve got two options dickwad — jack and shit. And jack just left town.”



  4. Crister den 13 juni, 2009 kl 09:07

    Bra och intressant intervju i dagens SDS! Mycket läsvärd. Tackar!



  5. Björn Owen Johansson den 13 juni, 2009 kl 10:49

    Fantastiskt!
    Håll oss uppdaterade.



  6. Gunilla den 13 juni, 2009 kl 12:53

    Oj!!! Jag ska genast skicka hit både bloggläsare och Korrespondenterna-kolleger!
    Så här skulle en frilansjournalist aldrig någonsin våga uttrycka sig. Även om vi inte skulle vilja jobba för en viss redaktion igen är vi alldeles för rädda att den som får ett sådant här brev tar hämnd genom att förtala oss inför någon redaktörskollega.
    Fast man borde förstås. Jag har aldrig haft något att göra med franska redaktörer, jag inser att formuleringarna står i proportion till det geografiska och kulturella avståndet…
    Hm, jag får återupprepa det där förslaget om att man skulle kunna skapa en sajt med lämpliga hotbrevsmallar..?!
    Hoppas på fler antropologiska studier om frilanslivet!

    P S Jag har själv brutit mot min regel att skicka fakturan direkt till ekonomiavdelningen ett antal gånger enbart denna vår, och mycket riktigt har det ofta gått åt skogen.
    Men de betalningar som kommit allra mest klockrent i tid har gått direkt till en redaktör, och några fall med ekonomiavdelningar inblandade har varit riktigt katastrofala.
    Så tyvärr finns det inga regler, och det är just det som är konsten att frilansa: att lära sig leva med att varje redaktion fungerar helt olika vad gäller betalningsrutiner och det mesta i övrigt.



  7. Andreas Ekström den 13 juni, 2009 kl 01:03

    Marcus: HAAAAAAHAHAHAHAHAHAHA! Du ÄR John McClane!

    Crister: Tack! Hon var fantastisk att möta, en oerhört skarp person.



  8. Gunilla den 13 juni, 2009 kl 03:45

    Men hade fakturan fastnat hos någon administrativ katastrof till redaktör? Eller är de bara onda? Och hur lite är ”skitlite betalt”?



  9. Emma den 13 juni, 2009 kl 04:32

    Så… franskt.



  10. Andreas Ekström den 13 juni, 2009 kl 08:05

    Min bestämda uppfattning är att de är onda. Summan var liten, låt oss nöja oss med att säga det, så liten att det var värt risken att mina förolämpningar skulle säkerställa att det blev noll spänn…



  11. ab den 14 juni, 2009 kl 07:36

    Skicka fakturan direkt till ekonomiavdelningen – precis det kom jag på när jag frilansade för gamla DN På Stan för hundra år sedan! Man ska alltid ha goda, personliga direktförbindelser med uppdragsgivarnas ekonomiavdelningar.



  12. Gunilla den 15 juni, 2009 kl 02:56

    ab, det gläder mig att du också upptäckt det där med ekonomiavdelningarna!

    Själv blir jag ju nästan aldrig trodd av några frilanskolleger, eftersom de tror mer på redaktörerna än på mig. Vilket jag kan förstå. Jag lyder själv oftast de order jag får, trots att jag vet att redaktörerna inte kan sitt företags egna betalningsrutiner. Här kan man läsa mer om detta.

    Alltfler tidningar (t ex: Expressen, GP, SvD, Fokus, DN) har dock externa ekonomiavdelningar som sköter detta. Så det måste man också kolla upp! De sitter ofta på helt andra platser än redaktionen, och har helt andra mailadresser och adresser.

    Detta har givetvis redaktörerna ingen aning om, eller i alla fall glömmer de berätta det. Det får man luska ut genom personer på de interna ekonomiavdelningarna…

    Det står heller inte på tidningarnas sajter. Möjligen med något undantag.

    GP anlitar t ex Samedio Affärsservice; Expressen har en fakturaavdelning i Hackås.

    När man väl höra talas om dessa instanser och skickar sin faktura fungerar det ganska ofta utmärkt (åtminstone om de lyckats driva in redaktörens attestering).

    /Gunilla



  13. Gunilla den 15 juni, 2009 kl 03:02

    När man väl *får* höra talas om…menade jag, förstås.

    Jag vill dock betona att betalningarna absolut inte kommer i tid bara för att man kopplar in en ekonomiavdelning.
    Om jag kollar på de många sena och halvsena inbetalningar jag varit med på sistone så finns inget samband mellan ifall jag skickat den till en ekonomiansvarig eller till en redaktör; sambandet är faktiskt godtyckligt.

    Men poängen är alltså, att när inbetalningen är försenad så undviker man att tjafsa om detta med den person man vill sälja fler texter till.
    Och vill man ha detaljerad information om när och hur en betalning kommer in så är det också bättre att prata om det med en person på ekonomiavdelningen.



  14. Gunilla den 15 juni, 2009 kl 09:02

    Gud, så slarvigt jag börjat skriva. Numera ser jag att det fattas prepositioner och ord samt är fullt av syftningsfel i var och varannan bloggkommentar jag skriver. Så var det inte förr i världen. Vet inte om det är jag som blivit skumögd på gamla da’r eller något annat. Sorry, alla läsare!



  15. Ida Gunnarsson den 15 juni, 2009 kl 01:58

    Hahaha! Jag vet inte varför men du, Andreas, är en av de få jag trodde skulle skicka ett sådant här brev. Klockrent ju! Och ja, håll oss uppdaterade på när du har de rara slantarna på kontot.



  16. Andreas Ekström den 15 juni, 2009 kl 02:50

    Alltså, jag skriver ju brevet från den privilegierade positionen att jag kan skita i uppdragsgivaren i fråga för evig tid…

    (Men vad i min blida person kan antyda att jag vill vara med i Die Hard…?)



  17. Gunilla den 15 juni, 2009 kl 04:29

    Det ska bli intressant att se om din uppdragsgivare slår det årsbästa som en av mina har (vilket dock är betydligt snabbare än somliga tidigare år). Let us know!
    Jag blev inspirerad och skickade idag ut inte mindre än två påminnelsefakturor. Den skarpaste formuleringen var:
    ”Hej X, Vore superbra om du skulle kunna vidarebefordra påminnelsefakturan nedan!”
    Men en vacker dag kommer säkert tillfället att använda tonen i dina formuleringar…



Lämna en kommentar





Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.