Hotellrutin

Det blir en del hotellnätter på ett år. Särskilt under höstsäsongen, som är som mest intensiv från mitten av september till början på december, kan man säga. Detta skriver jag i ett märkligt och alldeles för stort rum på Strömstad Spa där jag snart ska morgonföreläsa för 400 försäkringsmänniskor som festade utklädda långt in på natten.

det blir ju en baggis.

Men detta med hotell. Man måste stå ut med det, man måste göra det på sitt sätt, man måste göra det så att man trivs.

• Om jag får välja hotell går läge före kvalitet i alla lägen. Hellre ett tveksamt etablissemang på huvudgatan än ett lyxpalats vid en flygplats.

• När jag kommer till hotellet försöker jag passera incheckningen så fort som möjligt. Det stora hindret för detta är den alltid övertrevliga personalen, som har sina fraser om exakt när frukosten serveras och var gymmet ligger. Jag försöker vara tydlig och ändå vänlig: bara ge mig rummet, jag behöver verkligen sova.

• Väl på rummet tänker jag ungefär som en medarbetare på räddningstjänsten. Allt ska så snabbt och enkelt och samlat som möjligt göras klart för utryckning. Jag väljer en plats, oftast skrivbordet, där jag lägger exakt alla saker utom necessären. Jag vill inte hålla på och gå igenom rummet och hämta saker här och där. Det ska vara enkelt och samlat.

• Behöver något förberedas, en skjorta strykas eller vad det kan vara, så ska det helst göras på kvällen.

• När jag checkar ut ska rummet vara i god ordning. Jag använder bara en av papperskorgarna, och jag använder bara en handduk, den stora, och den lägger jag självklart inte på golvet – utan i handfatet. Hur många golvlyft behöver den som städar på ett hotell göra på ett dygn? (Hela den där grejen ”lägg handduken på golvet så byter vi ut den” för att spara pengar på tvätt samt minska miljöpåverkan? Jättebra. Men de glömde att ta den via skyddsombudet tror jag bestämt.)

• Vid frukosten försöker jag ta det lite lugnt. Jag älskar nämligen en stor frukost, och skulle lätt kunna äta som en hamnsjåare om jag inte sansar mig.

Det händer att jag pratar med kolleger i den här märkliga branschen om hur de gör. De har alla sina knep, det ena konstigare än det andra. Men alla handlar ytterst om samma sak: att minska stressen, att avlasta, att få vila, att stå ut med att vara hemifrån.

När jag är klar här ska jag köra bil hem. Det är 44 mil. Bilkörning är en annan sak som jag verkligen försöker undvika i alla lägen, men till en anläggning utanför Strömstad med hemresa en lördag så blev det det bästa alternativet. Jag fick i alla fall tid att lyssna på några vänners cd-skivor. Amaryllis Temmermann som gör pop på flamländska, och så Per Malmberg som under bandnamnet Salva gör en alldeles egensinnig hybrid mellan folkmusik, rock, metal och symfonisk storslagenhet.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.