Andreas Ekström

Intro

Andreas liten

Hittills

5C04C647-5B3C-4954-BFF6-C52AE35A335D

Föreläsningar

Böcker

Länkar

Om upphovsrätt

English

Som officiant

I dag…

…skriver Per T Ohlsson om Leif Alsheimer, och hänvisar hit i fråga om stipendiet till Leifs minne.

Alltså, för läsare som eventuellt tittar in för första gången – välkomna! Och läs gärna mer om stipendiet här.

***

…finns en tiotusenteckensfeature om fenomenet Palmelitteratur, som kom till efter en intervju med Henrik Berggren nu i veckan. Det är inte min roll att recensera ”Underbara dagar framför oss”, men… skit i det. Den är fantastisk. (Henrik Berggren kan för övrigt inte vara alltför lycklig över att den egna tidningen Dagens Nyheter i dag på första sidan har gett boken fel titel…)

***

…undrar någon kanske: Hur gick det med Jonas Gardell i går? Bra. Jag fick sitta på bästa platsen in the house när han gick loss. Återkommer med detaljerna i morgon. Nu ska jag snart ta tåget till Kungsbacka och hämta barnen, som har drivit farmor och farfar ett steg närmare akutintag på vilohem under de senaste två dygnen.

7 Kommentarer

  1. Magnus den 29 augusti, 2010 kl 11:29

    Risken med att skriva (ännu) en bok om Palme är förstås att den blir efterklokt och förnöjt smackande, samtidigt som den missar motsägelserna inom mannen och epoken. Det är ju klart att en del av Palmes manövrer ter sig underliga eller teatrala idag, men han verkade under det kalla kriget och då såg förutsättningarna helt annorlunda ut; dessutom under en tid när politik hade betydligt högre status än nu, inte bara som ett jobb för enstaka politiska rockstjärnor utan som ett gemensamt ansvar.

    Palmes ibland kaxiga uppträdande i internationella sammanhang och hans sätt att etablera nya arenor vid sidan av de givna roller ett land kunde välja på då, som spjutbärare åt USA, Kina eller Sovjet, måste ses mot den bakgrunden. Det var dessutom realistiskt eftersom supermakternas retorik långtifrån alltid motsvarade verkligheten (vilket den alltid gjort för t ex Per Ahlmark: han har alltid utgått från att Reagan, Brezjnev, Nixon, Bush m fl menar exakt vad de säger och att det är antingen ”sant precis som det är” eller – ibland för Sovjets del – en potmekinkuliss). Palme hade definitivt inte blivit förvånad över den operett som utspelades kring Iran/Contrasaffären om han fått uppleva den.



  2. Farmor Ekström den 29 augusti, 2010 kl 01:50

    Vi är segare än du tror!



  3. Andreas Ekström den 29 augusti, 2010 kl 09:29

    Ni såg ut att hänga i bra! 🙂



  4. Andreas Ekström den 30 augusti, 2010 kl 07:28

    Magnus: Det är sant, och jag tror att den verkliga utmaningen trots allt ligger i att klara balansen – Palme var enormt skicklig, och gjorde några politiska saker, som till exempel hanteringen av IB-affären, som verkligen var smutsiga.



  5. Magnus den 30 augusti, 2010 kl 09:45

    Andreas: Nej, IB ja – det är verkligen en skamfläck. Palmes manövrer i den k Ferm/Arbatovaffären ter sig också väldigt tvivelaktiga, och typiska för tiden. han brännmärkte Svenskan för deras publicering av ett brev som gav bilden av att regeringen ville tala om för en ryss med direkt uppdrag från Kreml att det där med u-båtar var väl inte så farligt, här överreagerar folk…Palme domderade om att SvD hade skrapat i smutsen och frsökte få tidningen fördömd av Utrikesnämnden, men brevets hela text (som kom fram redan vid denna tid, med några månaders fördröjning) ger onekligen bilden av att SvD hade rätt i sak.

    Thage G och andra som skrivit om de här åren efteråt antyder också att snacket i regeringen gick att Palme borde kört över ubåtskommissionen och vägrat att göra någon slags markering mot Sovjet, eftersom statsraisonen och neutraliteten var viktigare. De glider dock allihop förbi just Arbatovaffären – dokument som kan belysa saken är förmodligen också hemligstämplade många år till, men den blixtbelyser verkligen Palmes dubbelhet. Idag hade han naturligtvis inte kunnat få stopp på diskussionen bara med en dementi och en straffdom mot den tidning som publiocerat, men man kan undra hur det hade gestaltat sig om det dykt upp dokument som antydde att regeringen ville muta talibanerna för att köpa sig ett lugnare läge för de svenska trupperna i Afghanistan. Det är nog den närmaste parallellen i nuet.



  6. Andreas Ekström den 30 augusti, 2010 kl 09:53

    Man måste ju också fråga sig vad ett statsråds död betyder för statsrådets efterliv. Vad hade Harvardaffären respektive de avvisade egyptierna betytt för Palme respektive Lindh?



  7. Magnus den 30 augusti, 2010 kl 05:09

    Andreas: Visst, och Anna Lindh blev ju egentligen tvungen att backa i fråga efter fråga som hon hade drivit – hon var mot EU, för en stark satsning på förnyelsebar energi och avveckling av kärnkraften, mot att ge upp alkoholmonopolet m m – men det har suddats ut av bilden av hennes glamourösa sista år som utrikesminister och trolig politisk kornprinsessa. Jaja.



Lämna en kommentar





Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.