Andreas Ekström

Intro

Andreas liten

Hittills

5C04C647-5B3C-4954-BFF6-C52AE35A335D

Föreläsningar

Böcker

Länkar

Om upphovsrätt

English

Som officiant

I dag länkar jag…

…till Isabelle Ståhls studentblogg på Sydsvenskans sajt, som äntligen ger precis rätt känsla från Sparta och andra gudsförgätna ställen.

…till det där lilla hockey-snillet som man ju bara måste älska. Nio bast!

…och till en något äldre men nästan lika elegant variant, och missa absolut inte Mats Näslunds överlyckliga leende där i båset efteråt.

…och till en spalt jag skrev i går som kommenterar Jan Helins beslut att porta Sverigedemokraterna från att annonsera i Aftonbladet.

…men framför allt till den här enormt viktiga och principiellt betydelsefulla händelsen för svensk journalistik. Jag kan tycka att det borde storma mycket mer om det här. Vad säger Journalistförbundet? Vad säger Publicistklubben? Vad säger Förläggarföreningen? Och vad säger alla de journalistkolleger om hur en dom i tingsrätten faktiskt skulle kunna kullkasta grundläggande principer för hur svensk journalistik blir till?

5 Kommentarer

  1. Magnus den 21 oktober, 2009 kl 01:17

    Till skillnad från dig har jag ju inte läst Björns bok, men man kan ju få påpeka att
    * det var knappast hur Björn använt intervjun med Gripenstedt som var den känsliga punkten, utan att journalisten oinbjuden dök upp på baronens fars jordfästning, bandade hans gravtal, tydligen citerade ansenliga stycken av det i sin bok, och kommenterade det fritt för att ge sin personliga syn på ätten Gripenstdt, dess traditioner och dess makt. Om han korsklippte citat från gravtalet med intryck från någon intervju eller fria tolkningar av hur det gått till i familjen så är det rätt begripligt att CG reagerat. Det hade ganska många gjort.

    *detta kom inte med i de första tidningsartiklarna, Weyler nämner det inte heller – SDS och Expressen editerade in det sedan radions ”Medierna” fått upp det här spåret.

    * i ljuset av detta verkar det rätt ihåligt när Björn deklarerar att Gripenstedt ”vill visa att han äger mina ord”. På ett sätt är det ju precis tvärtom: Björn af Kleen lånar ett anförande som Gripenstedt höll i ett privat sammanhang och använder det för eget bruk i en ”journalistisk” text. Hmm..jag kan bara se det som smygande fiktionalisering, det är ju i praktiken helt och hållet Björn som fritt bygger upp kontexten och tolkninen för detta gravtal i sin text, inte sant? Att blåsa på med fiktion och retuschering är ju en sak han gillar ibland – men det gör också att statusen som just journalistik och reportage blir rätt tveksam.

    Och apropå intervjun: det är klart att det ofta finns en praxis att den som intervjuats får se resultatet innan det skickas till trycket och kan bocka för vissa formuleringar som han anser överilade, känsliga eller inte kan stå för. Sen är det väl något som tillämpas från fall till fall, och ibland med stöd av muntliga eller skriftliag avtal (Gellert Tamas eller Lars Borgnäs sätter säkert upp skrivna avtal iblnd med sina tunga sagesmän för att inte riskera trassel i efterhand, lokalreportern gör det nog inte). Men nu verkar det ju inte ha varit intervjun i sig som var problemet.



  2. Andreas Ekström den 21 oktober, 2009 kl 06:43

    1. Björn frågade om han fick komma, skriftligen och mycket artigt, och fick ja. Då är man inte en oinbjuden gäst.

    2. Gripenstedt har kommit med massor av ändringsförslag som författare och förlag har tillmötesgått, för att han ska känna sig bekväm. Stora passager har strukits.

    3. Jag tror nog att Gripenstedt gärna ville använda finansiella muskler och försöka att få det hela att handla om avtalsrätt snarare än tryckfrihet.

    4. Och det är slutligen i mina ögon helt obegripligt hur Gripenstedt kan reagera som han gör på den slutliga texten, som framställer honom som en nydanande, kreativ, öppen, positiv och på det hela taget sympatisk person! Men jag kan bara rekommendera läsning, så får var och en fundera på hur framställningen är gjord.



  3. Magnus den 21 oktober, 2009 kl 08:14

    Det är nog en tolkningsfråga mellan Björn och Gripenstedt huruvida han var inbjuden till själva jordfästningsgudstjänsten och om det var okej att dokumentera den. Om han fick löftet ett halvår i förväg så är det inte givet att det socialt sett gällde när timman slog. Ungefär som att den som sagt ”kan jag låna ett rum i din sommarstuga?”- underförstått: några dagar – inte utan vidare kan stanna en månad.

    Och även om Björn var inbjuden i god vilja – jag misstänker att ord står mot ord där – så verkar Gripenstedt och familjen inte ha sett det som OK att han bandade talet och använde det fritt i sin text. Ett personligt hållet gravtal går ju att använda för en mängd insinuanta saker om du är på det huimöret. Det verkar inte troligt att Björn hade carte blanche för att ta det i bruk, och en hel del av Gripenstedts invändningar mot formuleringar från intervjun kan ha kommit i nästa steg när han sett att Björn vävde in gravtalet i texten, gjorde fria tolkningar av vad som hänt och ställde det mot saker från intervjuerna. Att han gjorde det till ett oväntat fokus i kapitlet (Weyler nämner viserligen begravningen i förbigående i sin blogg men låter inte ana att det var den som blev roten till problemet).

    Låt mig jämföra med om någon skulle göra en författarintervju, snoka igenom bokhyllorna medan värden går ut och gör kaffe och sedan på framträdande ställen i artikeln skrev om de mest pinsamma böckerna och skivorna som denne diktare visade sig äga. Sedan sätter han klackarna i backen när intervjuoffret får läsa texten inför publicering och undrar vad journalisten håller på med. Det skulle säkert inte räcka till domstol, men den som gör så ett par gånger är nog hyfsat körd som litterär reporter. Vi får väl se när boken kommer ut om ett par veckor, men jag mksstänker att det inte är så entydigt som att baron G har tokbackat efter ett par väl genomförda intervjuer bara för att han inte fick dirigera texten i detalj.



  4. Andreas Ekström den 21 oktober, 2009 kl 09:18

    Nu är det ju aldrig ett halvår mellan dödsfall och begravningar, utan kanske tio dagar eller så. Ord står inte mot ord vad det gäller inbjudan, eftersom fråga och svar om att få vara med finns dokumenterad.

    Klart är ju att Gripenstedt då han sett helheten inte alls känt sig bekväm med den. Han tycker att Björn af Kleen kommit för nära honom, skildrat honom för nära. Och då har Björn af Kleen backat, och tagit bort massor av nära och personliga saker. Generöst reporterbeteende, tycker jag. Och som sagt, jag har oerhört svårt att förstå upprördheten när jag ser slutresultatet: Gripenstedt framstår som en bra person.



  5. Magnus den 21 oktober, 2009 kl 09:59

    Jag skrev ”ett halvår” därför att Gripenstedts farsa kan ha varit allvarligt sjuk en längre tid, så sjuk att det stod klart att han inte skulle leva länge till; erbjudandet kan ha givits i god tid före hans död. Bara för att man är press har man inte utan vidare rätt att sträcka ut ett givet löfte till det yttersta.

    Kanske ska tillägga att det naturligtvis är mycket tveksamt att kräva en miljon kronor, men jag tror inte att det handlar om den klassiska ”den lille journalisten mot den tunge rike knösen som vill tysta honom”-konflikten i en så ren form, även om journalister har en slags yrkesreflex att ta till den modellen.



Lämna en kommentar





Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.