Andreas Ekström

Intro

Andreas liten

Hittills

5C04C647-5B3C-4954-BFF6-C52AE35A335D

Föreläsningar

Böcker

Länkar

Om upphovsrätt

English

Som officiant

Lite jäv

På grund av jäv kan detta inte bli en text i ett vanligt medium, men min blogg har jag ju för att verkligen få vara ohämmat jävig när fan jag vill.

Alltså.

Det har under hösten funnits ett slags halvintensiv debatt om förnyarkategorin i 2011 års Stora journalistpris. Vann i denna kategori gjorde som ni vet Johanna Koljonen och Sofia Mirjamsdotter, för #prataomdet. Debatten handlar, i de seriösa delarna, om huruvida detta kan kallas journalistik eller inte.

Den som saknar trygga etiketteringar på vad det är för sorts insats som har belönats kan pröva att tänka på följande sätt: Johanna och Sofia (jag är på förnamnsbasis med dem, de finns i vän- respektive bekantskapskretsen och jag skriver just nu bok med Johanna som ni vet) ska i detta fall ses som initiativtagare till och redaktörer för en global antologi, som utmärks av att den har en början men inget slut.

En redaktörs uppgift är att ringa in ett ämne och att liksom sätta det, smack i samtiden. Att etikettera, att rubricera, att samla, att presentera. Ungefär som att komma på rätt vinjett eller formulera rätt överingress. Allt detta gjorde vinnarna.

Men förelåg något redaktörskap i klassisk mening? Gjordes det ett urval? Ett vanligt argument för att #prataomdet inte skulle vara journalistik är att urvalsprocess saknades.

Självklart kunde vem som helst formulera sig i frågan på Twitter eller på en blogg. Johanna och Sofia såg bara till att organisera detta med den digitala revolutionens verktyg, vilket egentligen är anmärkningsvärt nog: Twitterskribenter som i normala fall bara har några tiotal följare lästes plötsligt av tusental.

Den som tror att det är lätt att fixa kan ju försöka själv.

Ändå var detta bara steg ett. Sedan följde flera steg av händelser – allt från gruppdiskussioner och paneldebatter på scener till journalistik som emanerade ur de första diskussionerna.

Förnyarpriset måste inte grunda sig på ny teknik. Det kan gärna användas till att hylla den som gör något traditionellt, men på ett revolutionerande bra sätt. Men den största nyttan gör förmodligen detta pris genom att forska i framtiden:

* Kan man tänka sig en journalistik som bygger inte på urval, men på organisation?

* Kan man tänka sig en journalistik som bygger inte på kontroll, utan frisläppt kraft?

Johanna Koljonen och Sofia Mirjamsdotter bevisade att svaret på dessa frågor är ja. Värdigare vinnare är svåra att tänka sig.

2 Kommentarer

  1. Roger den 30 december, 2011 kl 08:41

    För att bidra till det annars stendöda kommentarfältet här på bloggen invänder jag att #prataomdet i själva verket var en kampanj riggad av ett antal centralt placerade tyckarjournalister och bloggande ledarskribenter, som kände varandra, liksom vissa av dem kände de båda målsägande i Assangefallet. Svensk Pravda i Web 2.0, alltså.

    Att få ett dirigerat PR-initiativ att se ut som en underifrån framvuxen, spontan aktion av upprörda läsare och twittrare är inte det minsta svårt om man är ett gäng journalister; att se till att det får stor uppmärksamhet från start är inte heller svårt _om_ de inblandade sitter på centrala redaktioner. Inte i ett litet land som Sverige där alla känner alla inom media, men där somliga är mer jämlika än andra.

    Jag är medveten om att detta är just den vinkel du med en kunglig gest – och utan att ens nämna den – låter förstå utgör den oseriösa ingången i frågan, men det spelar faktiskt ingen roll. Drevlaget ifråga är redan demaskerat och har tappat sitt förtroende.



  2. Andreas Ekström den 30 december, 2011 kl 09:47

    Ja, dött har det blivit, det är nog mest Twitters fel – många bloggare upplever samma sak. Det är trist, så tack för att du bidrar!

    Men grejen är att du har fel i sak.

    Jag var med, jag hade insyn. Det fanns ingen strategi. Det fanns ingen plan. Det var inte gjort med någon som helst avsikt att rikta udd mot Mr Lasagne. Det var ett samtal som började mellan personer som visserligen absolut kände varann, åtminstone lite ytligt via sociala webbkanaler – men så hakade massor massor massor av personer på.

    Så att tala om ”dirigerat PR-initiativ” är absolut fel. Det var helt enkelt inte alls så planlagt, strategiskt eller målfokuserat som Flashback-geggan älskar att tro… Occams rakkniv! Sök den enklaste förklaringen!



Lämna en kommentar





Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.