Andreas Ekström

Intro

Andreas liten

Hittills

5C04C647-5B3C-4954-BFF6-C52AE35A335D

Föreläsningar

Böcker

Länkar

Om upphovsrätt

English

Som officiant

Löpsedeln och insidan

Under några julidagar prioriterade jag inte ens tidningarna på morgonen, jag läste om Bo Strömstedts memoarer i stället. ”Löpsedeln och insidan”, heter detta praktverk.

Det får mig att vilja bli gammal omedelbart.

Jag vill omedelbart bli gammal och jaga ikapp bildningsbredden, erfarenheterna. Jag vill omedelbart skaffa en liten diktafon av något lämpligt slag och börja göra någon liten notering efter varje arbetsdag, bara säga något efter att ha intervjuat en person, få med ett intryck, något som blev kvar men som inte hamnade i tidningen. Sådant måste man ju samla på, först och främst för sin egen skull, men också för framtiden: Strömstedts noteringar av möten med Evert Taube eller Astrid Lindgren är bland det finaste jag har sett i personteckningsväg – och det är genren som möjliggör det. Man kan inte skriva så dagen efter i tidningen, man kan inte det bara. Men yrket ger en tillgång till platser och personer som, ibland, är unik.

Förr förde jag lite yrkesdagbok, sporadiskt, i filer på min dator. Jag slutade väl när jag började blogga mer regelbundet. (Se där en direkt negativ konsekvens av det, den enda jag i så fall är säker på.)

Och vem blir först med en memoarblogg?

Jag fick ”Löpsedeln och insidan” i pocket, i tjugoårspresent från Robert och Anders, två kompisar som väl fattade hur definitivt mitt yrkesval var. Läste den genast, mindes och kände igen häpnadsväckande mycket nu nästan fjorton år senare. Enstaka citat sitter som berget. Varenda mening är mättad, slutgiltig. Strömstedt måste ha skrivit – och strukit – med största möda. Eller också med största lätthet, och i så fall är avunden utan gräns. Jag ska återkomma med citat.

Lämna en kommentar





Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.