Andreas Ekström

Intro

Andreas liten

Hittills

5C04C647-5B3C-4954-BFF6-C52AE35A335D

Föreläsningar

Böcker

Länkar

Om upphovsrätt

English

Som officiant

Manilla

Bloggsommaren 2005 är tillbaka. Jag kände det tydligt i går. Det finns en sån förväntan: allt ska berättas. Samtal återges. Personer räknas upp. Hade det varit 2006 hade jag ingått i den minimalistiska reaktionen och bara skrivit ”var där, hade kul”. Hade det varit 2007 hade jag startat en Facebook-grupp. Men det är 2008! Och 2008 är det nya 2005 och jag som egentligen vill vara mer av en Elin Alvemark-bloggare och mindre av en Martin Jönsson-bloggare men inte riktigt vågar borde kanske försöka mer att bara skriva långt och ur hjärtat och det är så mycket snack alltid om gränslandet som en medieanställd bloggare verkar i, hänsynen. Avvägningarna. Att ha en professionell persona. Att le outgrundligt och på grund av ett långskott i Resumé säga ”det kan jag inte säga något om” som om man vore nån jävla big corporate pressmupp tio gånger på en kväll.

Det märkliga är att jag inte ens kan ge mig på genren utan att säga att och varför först. Hur många gånger ska jag behöva höra att jag är ett kontrollfreak, inte hålla med och ändå alltid medge att det ligger något i det? Otroligt trött på det, men tydligen. Tydligen!

Vid halv sex kommer högvälborne af K till Norrmalmstorg. Han har inte en våg i håret, han har en tsunami. Vi omfamnar varandra. Vi åker buss till Djurgården och pratar om jobbsaker och vi går av på fel ställe. ”Pastoralt”, säger jag uppskattande om en grusgång vi vandrar på, och vi får ytterligare lite tid att prata. Högvälborne af K arbetar med en bok som kommer att göra honom till ett household name i hushåll med mycket stora inkomster.

”Om du ser Svante så säg till. Jag måste dodga honom”, säger han.

Svante är förläggare. Högvälborne af K har tydligen försummat honom.

Vi kommer fram och Anna Tillgren som är överpressmupp på Albert Bonniers – men professionaliteten personifierad, samtidigt som hon är vänlig, vilket gör att jag inte ska kalla henne pressmupp – lyckas med att få loss min namnlapp och ge mig den innan jag säger vad jag heter. Hon och hennes kollega som står där vid namnlapparna lägger mycket energi på detta, och det är förstås rätt investering. Tänk er Ranelid där. Tänk er hans ansiktsuttryck om någon sa ”vad sa du att du hette sa du?”.

Till vår grupp ansluter sig nu redaktör W, som har ett vackert växande skägg samt en Röst i det offentliga samtalet. Vi har bara träffats en gång tidigare, och det var i sällskap med samme af K på samma party för två år sedan. Allt händer igen.

Den första vi ser är Bo Strömstedt, och han ska inom kort bege sig hemåt. Nästa ansikte jag verkligen lägger märke till är Viktor Rydbergs dödsmask i gips, som ligger i en fönstersmyg väldigt nära gäddpatén. Heavy shit.

Pratar sedan i tur och ordning med, nu ska vi se här, Ulrika Kärnborg, Per Svensson och hans hustru litteraturforskaren, Anders Bodegård, Adrian Tinz, Fredrik Virtanen, Åsa Linderborg, Nisse Schwartz, Lina Kalmteg, Isobel (det är coolt med Isobel, hon är som vissa stora popstjärnor av typen Tina Turner och Iggy Pop: det räcker att man använder förnamnet), Jonas Axelsson, Ann-Louise Carlsson, Pompe Hedengren, Stefan Sunnerdahl, Per Wirtén, Karin Magnusson, Nisse Schwartz igen och till slut sammanstrålar jag med af K och redaktör W återigen och vi beslutar att boka oss en taxi till om en halvtimme, tjugo över nio.

Jag ska snart komma att ångra det.

Ser en tjej i kvällens finaste klänning och tittar diskret på hennes namnlapp: aha, journalisten Karin Sörbring. Vet inte om hon är på Expressen fortfarande. Ser inga skandaler. Ingen som super för mycket. Ingen som kräks, bråkar, hånglar eller ens kastar lite kolapaj på någon. Jag tror att Manillafesterna inte längre är vad de var och att det på det hela taget kanske inte är så dumt.

Klockan är 21.04 och jag ska just ta mig uppför en trappa för att börja avrunda. Då springer jag och Hanna Hellquist på varandra. Ser varandra samtidigt på ungefär en och en halv meters håll. Vi har mejlat och pratat massor om texter och bokutgivning och förlag och tidningar. Vi är kolleger, ju, men jag är också ett fan. Ett stort. Hon är så lysande skicklig, ensam räddare och försvarare av det svenska kåseriet. Det är som att vi känner varann – men vi har aldrig pratat, vi har aldrig setts i levande livet och jag har aldrig hört hennes röst. Hon känner igen mig bara från Stina Wirsén-teckningen här på sajten. Och (det är nu som jag tycker det är så otroligt assvårt att skriva precis som det var) vi tar varsitt liksom koreograferat jättesteg rakt in i en hård lång kram. Vi står så i en halv minut och Hanna säger ”det var fanimej på tiden” och jag börjar skratta för jag hade ingen aning om att hennes värmländska var så extremt utpräglad. Jag säger ”detta är första gången jag använder en kram i stället för en handskakning med en person jag träffar för allra första gången” och hon säger ”men helvete Andreas, vad är det för liv du har levt?” och jag drabbas av en lust att säga att jag inte är en tråkig person.

”När ska vi släppa?” säger jag. ”Det är ingen brådska dö”, säger hon, men så släpper vi i alla fall och hämtar vatten, Hanna vill ha vitt vin, men det är slut och jag får för tusende gången i mitt liv förklara för en ny bekantskap att och varför jag inte dricker alkohol. Vi har tretton minuter innan den där taxin kommer och vi pratar om allt samtidigt, den där pojkvännen som hon slängde ut, mina döttrar som jag visar mobilbilder på, hennes bok som kommer i vår, och sen, nej, jag måste gå, taxichauffören ringer till och med och jag hittar pojkarna och är lite omtumlad.

”Riche”, säger jag som sätter mig i framsätet med något slags tanke om att koncernen eventuellt ska få betala den här resan. När jag sedan dricksar generöst har den tanken ännu inte lämnat mig, men jag känner mig ändå som ett snålo då jag senare ser redaktör W dricksa femtio spänn på en hundrakronorsnota i baren.

Johan och Björn inviger mig sedan i ”tydligen”-begreppets möjligheter. Det är mycket enkelt: Man använder ordet ”tydligen” för att illustrera hur man är fången i något större, hur man har förlorat greppet över sin egen tillvaro, men bara eftersom man på det hela taget är cool, eftersökt och hipp:

”Det kommer tydligen en bil och hämtar oss vid tjugo över.”

”Jag är tydligen inbokad på första flighten till Malmö i morgon.”

”Jag ska tydligen publicera något viktigt statement om kulturpolitik i nästa vecka.”

Eller, överfört till privatlivet:

”Det är tydligen viktigt för oss som par att gå på den här festen.”

”Det här är tydligen något som jag har problem med.”

”Jag ska tydligen till BVC i morgon.”

Vi fortsätter att prata i två timmar på Riche, där Isobel också ansluter, och nånstans hatar jag mig själv för att jag sitter i geggan på Riche och dricker cola men jag har roligt precis hela tiden. Vi säger ingen enda mening utan ”tydligen”. Ingen enda.

Isobel och jag ska båda till Hornstull och pratar om våra barn på vägen. Hemma hos min svärfar och hans hustru är det all-inclusive som vanligt – den extremt sköna gästsängen står i ordning, frukost är redan framdukad och jag bestämmer mig för att äta den, halv ett på natten, eftersom jag tydligen är inbokad på första flighten till Malmö i morgon.

Det sista av den här texten skriver jag i baksätet på en taxi från Sturup och regnet piskar.

***

Är journalister vänskapskorrumperade? Finns det ibland texter i våra tidningar som inte hade kommit till utan personliga motiv? Ja, vad tror ni.

Det blir väl tid att fundera lite på det några veckor till. Sedan börjar jag jobba, samma vecka som Bokmässan, denna manifestation för det journalistiska oberoendet. Och jag vågar inte chansa på att ironin gick fram i den meningen.

6 Kommentarer

  1. Elin Alvemark den 27 augusti, 2008 kl 02:49

    Det här äcklar mig. Tonen du använder. Alliansen du skryter med. Självömkan du matar oss med från en tillvaro som aldrig varit annat än mer eller mindre bekväm, mer eller mindre fisljumen. Det påminner mig om att jag alltid föredrar odågor framför odugliga. Hur länge ska vi behöva stå ut med människor vars löner tilldelas dem för att de ska fundera på exakt HUR korrupta de är av sin egen fåfänga. Hanna Hellquist är koncentratet av den moderna kvinnans haveri. Sentimentalt, ansvarslöst, själviskt, självömknade, romantiserande, statiskt, obegåvat, primitivt, opersonligt och svulstigt, maneristiskt, posernade, koketterande + ett ton fåfänga.

    Du ber om det och jag ger det till dig. Inget annat än din tacksamhet är på sin plats.



  2. Andreas Ekström den 27 augusti, 2008 kl 03:39

    Jo, men så är det ju. Helt rimlig reaktion. Texten står här för att försöka säga något lite ärligare om hur det är, hur pass nära det ändå blir, hur mycket man än försöker och hålla s k ”professionell distans”. Så jag tänkte att jag puttar my own ass on the line (som du gör när du skriver) för att tydligt visa något. Jag brukar inte vilja/våga det, men tycker nog att jag borde. Se det som att jag övar.



  3. Elin Alvemark den 27 augusti, 2008 kl 06:07

    Okej. Du svarar med ödmjukhet. Gott tecken. Låt oss nu göra detta ordentligt. Du har i den här posten inget att förlora och du har satt intet på spel, du lurar inte i någon det.

    Lektion 1 i Elins becoming real skola.

    Leta upp de du avskyr i kulturen och se hur du liknar dem.

    Vad för sidor hittade du? Vilka hittade du? Hur kändes det?

    Ser fram emot läsningen.



  4. Andreas Ekström den 27 augusti, 2008 kl 06:15

    Bra hemuppgift faktiskt! Men svår att redovisa: jag vill inte säga vilka aktörer i den här lilla världen som jag ”avskyr”. Det är för hårt. Men om jag kan hitta ett sätt att skriva om egenskaper utan att nämna namn så ska jag göra det.



  5. Elin Alvemark den 28 augusti, 2008 kl 08:31

    Jag menade att du ska ta personer från filmer, artister osv. Det här handlar inte ett smack om de andra. Herregud. Det är tydligen svårt att byta fokus hära. Mediesnasket är INTE på dagordningen, försök släppa snuttefilten.



  6. Andreas Ekström den 28 augusti, 2008 kl 08:40

    Ok, fiktiva personer kan jag tänka mig att avsky offentligt. Men om de lever så får det bli med nån sorts anonymisering…



Lämna en kommentar





Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.