Andreas Ekström

Intro

Andreas liten

Hittills

5C04C647-5B3C-4954-BFF6-C52AE35A335D

Föreläsningar

Böcker

Länkar

Om upphovsrätt

English

Som officiant

Mat

Ibland försöker jag öva på att vara lite mer privat i mitt bloggande. Bara för att.

En sån där grej som jag skriver väldigt lite om – ställt i relation till hur mycket jag tänker på det – är mat. Maten och dess följder.

Jag är väldigt matintresserad, jag är ju medelklass med arbete i ett medieföretag, så det är ju egentligen självklart… Men ändå. Jag hyser små drömmar om att vara kock. Jag är en ”högtochlågt”-människa vad det gäller mat, jag äter otroligt gärna tryffel och jag älskar gatuköksmat. Jag älskar att rädda en krissituation och få till något ätligt av trista rester, och jag tycker väldigt mycket om att ägna mig åt Jens Linderska långkok. (Köp hans bok!)

Till detta: En enorm svaghet för saker som är goda, välbakade, söta. Jag skulle kunna äta sådant som är dåligt för mig varje timme och verkligen njuta av det.

Men se det går inte. För då går jag upp i vikt, och jag gör det snabbt.

Då jag slutade vara pappaledig i höstas, och började jobba igen, gick jag upp i vikt i rasande fart. Från bottennoteringen 78 kilo i maj till nyårsaftons skräckinjagande 85,5 – sug på den. Det är vad som händer när man sitter på sitt arsle och läser och skriver i stället för att sköta om två barn och ett hushåll och vränga på och av kläder och handla och tvätta och städa och stryka och fara runt som en tätting dagarna i ända. Det är vad som händer när man börjar äta dagens lunch i stället för sådant som man har fixat själv.

Vid nyår inleddes alltså en tids barkdiet. Det vill säga: jag är oftast lite småhungrig. Jag äter inget socker. Jag äter ingenting mellan måltiderna, utom en frukt eller en morot då och då. Det betyder att jag inte äter något mellan klockan sex på kvällen och klockan sju på morgonen. Jag dricker däremot en del te, det har en fantastiskt fin värmeeffekt och lurar de i och för sig inte så farliga hungerkänslorna. Jag ser till att få i mig ordentligt med fett och protein, men tar det lugnare med kolhydrater och som sagt: nolltolerans på socker.

Och det har givit önskat resultat. Jag är 191 centimeter lång och väger just nu 81 kilo, och har alltså tappat fyra och ett halvt kilo på den månad som har gått.

Det finns inget sätt i världen att få mina nuvarande siffror till något annat än normalvikt. Ett body mass index på ungefär 22. (Skulle det roa dig att räkna ut ditt BMI så kan du göra det här.)

Men – sanningen är att jag är the king of lönnfet. För det otränade ögat ser jag nog alltid ungefär likadan ut. Alltså återstår bara min egen måttstock: För att trivas med hur jag ser ut och känner mig i kroppen bör jag inte väga mer än kanske 79 kilo. (Jag skulle givetvis kunna väga lite mer om jag hade muskler på kroppen, men det har jag inte, och tanken på att befinna mig i ett gym gör mig illamående.)

Då återstår en kombination av återhållsamhet i vad jag äter och motionsidrott av typen squash eller simning. Sådan motionsidrott prioriteras lågt i ett ganska fulltecknat liv. Och då är jag kvar där med matintaget som enda regleringsmöjlighet.

Leif G W Persson har ofta berättat om hur han försöker hantera sin stora begivenhet på alkohol genom att vara helvit ett halvår i taget. Det kanske funkar även översatt till mat. Jag har något slags tanke om att göra åtminstone januari och februari till årliga månader av askes. Det kommer inte att räcka, men det är en början.

Ok, nu har ni siffrorna. Och jag väger ju inte 110 pannor. Lyxproblem? Ja, i den meningen att jag inte är i närheten av ohälsosam övervikt ens när jag väger mycket. Men inte i den meningen att det styr mycket av mitt humör och allmänna trivsel. Jag njuter något enormt av att vara så lätt i kroppen som jag känner mig vid 79 kilo, och jag plågas rejält av att känna att magen liksom är i vägen vid 85.

En knapp månad av bark återstår. Utom i kväll, då jag ska göra ett fantastiskt undantag genom att äta middag med vänner på David Kallos nya krog i Lund. Jag ämnar även äta efterrätt.

15 Kommentarer

  1. Frk F den 3 februari, 2009 kl 07:28

    Hrm…jag känner igen betydelsen av vilken typ av lunch man äter. Min man har precis bytt arbetsplats och fått tillgång till helt nya lunchvanor. Förut hade han inte något annat val än att äta snabbmat eftersom det varken fanns tid eller plats att äta medhavd lunch. Nåja…de förändrade möjligheterna har resulterat i att den begynnande kulmagen försvunnit, ungefär 3 kg på en månad.

    Späka sig ett halvår i taget som Leif GW? Kanske det är bättre att späka sig mellan måndag och torsdag? Det blir ju också en form av halvtidsplåga 😉 om man räknar veckovis istället för årsvis.



  2. Andreas Ekström den 3 februari, 2009 kl 07:43

    Ja, men jag undrar om det räcker… Söndag måste nog med i hälsorycket också.



  3. Martin den 3 februari, 2009 kl 08:53

    Måste verkligen understryka vikten av att laga sig genom Jens Linders långkok. Det gläder mig att du gör det Andreas. Alla ni andra: köp eller låna nu.



  4. Anna den 3 februari, 2009 kl 09:02

    Bröd kanske inte är hälsomat..men om man bakar det själv med surdeg??…kolla denna sida http://paindemartin.blogspot.com/

    Annars tror man gör bäst i att inte tänka så mycket på mat om man skall späka sig….svårt jag vet…är ju lätt att tankarna flyger iväg mot en lammstek eller chokladtryffel…eller nybakat bröd….mumma!



  5. Patrik den 3 februari, 2009 kl 09:57

    Men om ni ska äta på David Kallos krog får ni väl mördarsniglar? Och då lär det vara lätt att inte käka för mycket 😉



  6. Andreas Ekström den 3 februari, 2009 kl 10:06

    Martin: Jag kan inte nog hålla med. Den har inte bara fina och roliga recept, den är dessutom en suverän kunskapsguide, och estetiskt rena drömmen. Texas-chilin gjorde jag i lördags. Fire in the house!

    Anna: Min hustru bakade bröd till fisksoppan i går. Så då åt jag såklart några skivor. Surdeg får bli nästa steg här.

    Patrik: Fast jag har just ställt in. Jag mår för kasst, och har ändå inget smaksinne i dag…



  7. JennyG den 3 februari, 2009 kl 02:45

    Om du blir trött på bark kan du alltid prova LCHF (http://blogg.passagen.se/dahlqvistannika/?anchor=introduktion_till_lchf) som sägs ta bort allt vad sötsug heter samtidigt som man minskar i vikt. Har kompisar som provat med bra resultat. Själv skulle jag aldrig kunna äta smör utan bröd, typ.



  8. Andreas Ekström den 3 februari, 2009 kl 03:26

    Annika Dahlqvist har extremistiska drag, tycker jag, med sin absoluta tvärsäkerhet.

    MEN: jag kan konstatera att för mig stämmer mycket av det hon säger. Jag tycks inte gå upp i vikt av fett, men socker fäster direkt. Frågan är då hur farligt det är med kolhydraterna. Kanske inte så farligt som hon säger.



  9. JennyG den 3 februari, 2009 kl 08:00

    Och hur farligt det kan vara att leva på 75 % fett i det långa loppet…? Jag betvivlar inte att metoden funkar för effektiv viktminskning, men sen ska ju kroppen hålla i längden också.



  10. Andreas Ekström den 3 februari, 2009 kl 08:24

    Hjärta och kärl borde hånskratta åt en om man försöker leva så, faktiskt.



  11. Anders den 4 februari, 2009 kl 03:52

    Jag är också 191 cm, men väger 90 kg. Och då snackar vi MUSKLER. Jag skulle krossa dig som en insekt om du stod i min väg, Gummitarzan!



  12. Andreas Ekström den 4 februari, 2009 kl 04:36

    Absolut, men pennan är väl ändå mäktigare än svärdet…?



  13. Anders den 4 februari, 2009 kl 08:45

    Only if the sword is very short, and the pen is very sharp!



  14. steffanie den 6 februari, 2009 kl 06:37

    Du får ansluta till Sydsvenskans Utmanare med ditt barkliv 😉



  15. Andreas Ekström den 6 februari, 2009 kl 08:12

    Haha, just det. Men nu är mitt mål inom räckhåll. 79,9 kilo den 14 februari. 80,5 på vågen i morse.

    (Sedan kommer jag långsamt förr eller senare att gå upp till typ 85 igen, och så göra en ny kur, som kommer bli svårare att klara för varje gång. Lysande framtidsutsikter.)



Lämna en kommentar





Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.