Andreas Ekström

Intro

Andreas liten

Hittills

5C04C647-5B3C-4954-BFF6-C52AE35A335D

Föreläsningar

Böcker

Länkar

Om upphovsrätt

English

Som officiant

Mer, ännu mer

Och det här har ni sett, förstås.

Jag har goda skäl att upprepa min tidigare ståndpunkt för den som till äventyrs skulle ha missat den:

För den vanlige surfaren är det på väg att bli svårt att finnas på internet utan att samtidigt finnas hos Google.

I takt med utvecklingen, som i sig förmodligen är bäst i världen, görs offensiva förvärv för de enorma mängder pengar som Google redan har. Internet och Google blir allt mer synonyma begrepp, om Google får bestämma.

Och i kraft av kvalitet, kredd och kontanter, så får ju Google det.

***

Efter Google-krönikan fick jag många samtal och mejl. De flesta i instämmande tonläge, ett par med tips om enskilda fall och så, men också en del som i det närmaste verkade personligt kränkta av att någon inte älskar Google lika mycket som de. Som jag skrev på Twitter i går kväll: De nervösa Google-apologeter som på olika sätt gör sin röst hörd antyder att jag och några andra skribenter som har skrivit om det här på sistone tycks ha träffat en blottlagd nerv.

Här nu, tack vare läsarmejl, ett par intressanta länkar till en text om Facebook och ännu en text om Facebook samt en snygg liten film om Facebook. Allt för att bredda frågan om vad systematiserat insamlade kunskaper om oss kan betyda, när de finns hos kommersiella företag som vi har noll inflytande över och mycket små kunskaper om.

6 Kommentarer

  1. P den 12 juli, 2009 kl 03:24

    Som vanligt så visar du dig oförmögen att, med ditt favvouttryck, ”hålla två tankar i huvudet”. Jag gillar inte Google. Jag tycker att Google är ett hot.

    Men, jag uttrycker inte den synpunkten, som du gör, med att samtidigt försvara FRA. Man kan vara skeptisk, för att inte säga fientlig, till både Google och FRA. Fatta.



  2. Andreas Ekström den 12 juli, 2009 kl 06:53

    Så bra! Jag önskar att fler kom ihåg att rikta sin kritik och sina ifrågasättanden åt olika håll, samtidigt, och inte, som så många, yla så högt om FRA och statlig förföljelse att de helt glömmer att reflektera över hela bilden.

    Om du nu är en sådan person som ogillar båda, eller åtminstone ifrågasätter bådas ställning, så… good for you!

    Ta sedan en sväng i debatt-Sverige, och fundera på om du inte ser en obalans. Kan det vara så att häpnadsväckande många förhåller sig aningslöst till Google och Facebook och med överdriven misstänksamhet mot en statlig myndighet? Samtidigt som de uttalar sig som experter vad det gäller signalspaning och utrikes- och underrättelsepolitik?

    Det är det jag tycker mig se. Därav krönikan, och därav de senaste dagarnas blogginlägg.



  3. Linda den 12 juli, 2009 kl 12:22

    Jag är på din sida vad det gäller att rikta det kritiska sökarljuset åt två (eller flera) håll. Det görs alldeles för lite. Många förfaller i enbart destruktiv kritik, presenterar bara problem men inga lösningar eller frön till lösningar. Den konstruktiva kritiken är som bortblåst när det gäller detta. Debatten är så polariserad och kunskapsgunden och agendan i de olika lägren är så olika att det känns svårt att få rätsida på det. Här är mediernas roll oerhört viktig. Att faktiskt förstå denna polemik och göra sitt bästa för att läsarna ska få en rättvis bild.

    Det är en stor utmaning att försöka komma med en konstruktiv kritik och blicka framåt. Att samtidigt värna om det goda och bromsa det onda. Att väga saker på guldvåg och framförallt att inte motgå sina egna principer för att detta är nytt. Principerna måste istället anpassas och det kräver enormt mycket av tankekraft och fakta.
    Att förfalla åt konspirationsteorier som inte är underbyggda borde vara förbjudet från båda sidor. Tala med varandra för guds skull.

    Du som är journalist, hjälp läsarna, bjud in till ett rundabord-samtal med representanter från båda sidor. Låt dem samtala inför läsarna. Följ upp med experter och gör en seriös analys. Låt det bli en ”om si om så-text”. Det behövs just nu, för ingen kan veta. Lyft frågan till det plan den hör hemma. Nu drivs debatten av en massa tyckare eller korta texter i ekonomidelen. Det är självklart bättre än inget, men detta kräver mer.

    Att det sen sluggas åt höger och vänster och tas illa upp för minsta lilla i den digitala eliten är kanske mindre att göra något åt.



  4. Andreas Ekström den 12 juli, 2009 kl 01:08

    Kul att höra från dig, Linda!

    Jag delar din analys om hur ”informationsbehovet” ser ut just nu massmedialt, och ska försöka att bidra till att möta det efter min långa semester och pappaledighet denna sommar.

    Samtidigt har jag några gånger blivit förundrad just över längtan hos en del läsare efter definitiva svar. Nästan varje gång jag säger till exempel ”rättighetsfrågorna på internet är komplexa, vi har här rätt till integritet och vi har upphovsrätt, båda är viktiga, de kan ibland komma i konflikt med varann, det är inte helt självklart..:” etc etc så kommer det ”HURSKADUHADET”-explosioner i retur. Ofta!

    Vill man vara välvillig kan man kanske se det som en nästan desperat längtan efter att förstå allt på en enda gång, eller att se knuten löst med ett enda fantastiskt alexanderhugg. En sådan vilja kan, när den blir mindre hettad, leda till precis en sådan resonerande diskussion som du längtar efter och efterlyser. Ändå tycker jag att det finns otroligt många bra sakdiskussioner och väldigt mycket bra journalistik om de här frågorna i dag. (Om man jämför med bara 2007 är skillnaden enorm!)

    Jag längtar också efter en tydligare konsekvensdiskussion. Om vi antar att vi fortsätter längsmed det här eller det här spåret – var hamnar vi då? I ett kulturlöst samhälle? I ett övervakningssamhälle? I ett etiklöst samhälle, eller ett verkligt revolutionerat informationssamhälle?

    I dag är det väldigt mycket ett spår i taget där. Och dessvärre är det svårt att ta flera på en gång – frågans omfattning är så stor att det skulle bli långa essäer varje gång. (Och där har vi en annan återkommande läsarsynpunkt från folk som läste mig innan jag engagerade mig i detta: Kan du inte skriva om NÅGOT annat någon gång…?)

    I den antologi som utkommer senare i år, Gratis?, som jag redan har pratat mycket om, tar jag ett sådant spår. Jag tror att gåvoekonomin, mecenatkulturen, kommer att växa starkt som en konsekvens av piratkopieringskulturen. Jag längtar efter att kunna publicera mitt kapitel digitalt och få höra lite direkta analyser. Vid seminariet i Almedalen uppstod samtal av precis den typ jag önskar mig, jag kunde ha stått kvar i flera timmar och pratat med folk om jag hade pallat… Det var riktigt roligt – och riktigt hoppfullt, just med avseende på detta.



  5. P den 12 juli, 2009 kl 03:36

    ”Kan det vara så att häpnadsväckande många förhåller sig aningslöst till Google och Facebook och med överdriven misstänksamhet mot en statlig myndighet?”

    Jag tycker inte att man kan vara överdrivet misstänksam mot en statlig myndighet. Det är just den typen formuleringar som visar på din grundläggande naivitet, och på din oförmåga att förstå vilka principer saken gäller: ”Jag tror inte att vi har något att frukta från FRA”. Nej, de flesta har säkert inget att direkt frukta från FRA, men det är ju irrelevant. Du har inget att frukta från mig heller, men jag antar att inte vill att jag ska kunna läsa din mejl eller snoka i din familjs sjukjournaler.

    Sedan vad gäller obalansen, som du kallar det. Tanken påminner en aning om när Fredrik Malm undrar varför folk demonstrerar mot USA:s krig i Irak men inte går ut på gatorna för att visa sitt missnöje med Nordkorea. Google är inte Sveriges Riksdag, saken är inte svårare att förstå än så. Man förväntar sig demokratiska lagar i en demokrati, man förväntar sig att företag vill tjäna pengar.



  6. Andreas Ekström den 12 juli, 2009 kl 05:00

    Ok, men det är bra, det är tydligt: Jag anser att man absolut kan vara överdrivet misstänksam mot en statlig myndighet. Vi känner olika där, och det är inte riktigt en fråga om rätt och fel, hur gärna man än vill.

    Du har naturligtvis rätt om Google: Man förväntar sig att de vill tjäna pengar. Icke desto mindre har världen de senaste femton åren blivit enormt mycket bättre på att föra en diskussion om företagsekonomi och etik.

    Den diskussionen bör fortsätta. Och den är lika relevant i fallet Google, som i fallet Nike, som i fallet Philip Morris, som i fallet Nestlé, som i fallet Shell.



Lämna en kommentar





Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.