Moralisk ekonomi, kan man tänka sig det?

Kostnaden för att framställa digitala kopior sägs vara noll. (Det sa till exempel Mattias Svensson i Neo, för att nämna en annan av hans notiser från senaste numret.)

Det är förstås sant, i den meningen att det inte kostar mer att göra 1 001 kopior än det kostar att göra 1 000.

Det är bara det att jag är så väldigt förtjust i moralisk ekonomi:

Antalet kopior = värdet av arbetsinsatsen med att framställa innehållet i det som kopieras.

Just nu upprepas ”värdet av en kopia är noll kronor” så ofta att det riskerar att bli sant av bara farten. Är det verkligen så enkelt, när det som kopieras inte existerar i original?

En sång finns bara på två sätt: I sina kopior – och i arbetsinsatsen som gjorde att den kom till.

0 svar på “Moralisk ekonomi, kan man tänka sig det?

  1. Förstår inte resonemanget bakom likheten du ställer upp. Är det journalistmatte?

  2. Ja, det är inte matematiker-matte i alla fall. Jag tycker att det kan vara ett intressant och moraliskt rimligt sätt att värdesätta en arbetsinsats av kulturell typ. Att det ska finnas en relation mellan hur många kopior som gjorts och vilken ersättning skaparen av verket får. (Jag är väl bekant med de tekniska och ekonomiska problem som följer av detta resonemang.)

  3. Jaha, så ja.

    Men om värdet är en funktion av antalet kopior, hur ser då den funktionen ut?

    f(n) = n?
    f(n) = 100n?
    f(n, k) = k + 100n?

    Vem bestämmer då k? Och är det en önskad konsekvens att all kultur som inte kopieras är helt värdelös?

  4. Nja, alltså jag tror att det blir svårt att skriva en ekvation som täcker in ALL form av kulturkonsumtion och kulturproduktion. Nej, inte svårt, utan förstås helt omöjligt.

    Men vad tror du om huvudfrågan? Är det rimligt eller inte att koppla antalet kopior till värdering av arbetsinsats eller inte? Ska det alls ha med varann att göra?

  5. Är det inte lika rimligt att en rörmokare ska få betalt beroende på hur många gånger toaletten han installerar spolas?

  6. Den modellen skulle man förstås kunna ha, av typen ”vägtull”. Men där är ju alla överens om att den insats han gör då han reparerar bör lönas där och då.

    Dessutom kan ju inte hans reparation kopieras tusen gånger utan hans tillstånd.

  7. Jag tror att anledningen till att man hela tiden återvänder till det här med kopiorna, eller rättare sagt ”exemplaren”, är att de är centrala för problemet. Systemet är uppbyggt runt exemplarframställningen. Man har av pragmatiska skäl gjort så att upphovsrättsinnehavaren får betalt av förlag/tryckeri, eller skivbolag per producerat eller sålt exemplar. Detta eftersom produktion av exemplar har varit var kostnaden ligger. Och här kommer problemet idag. När produktionen av exemplar inte längre innebär någon kostnad, då försvinner också alla naturliga möjligheter att ta ut någon avans, och därmed kan man inte längre tjäna pengar på det.

    När kostnaden försvinner ur skivbolagens verksamhet, försvinner även deras möjlighet att tjäna pengar.

    Och det är ur den vinst som lagts på i varje steg av skivproduktionen och -distributionen som upphovsrättsinnehavaren i förekommande fall fått sin lilla del av kakan.

    Skivbolagen gör naturligtvis sitt bästa för att på konstlad väg hålla priserna uppe. Men det som ofelbart händer när man har en artificiell prissättning, är att det uppstår en svart marknad. I det här fallet fildelningen.

    Verket, d.v.s. ”originalet” existerar ju i en abstrakt, immateriell, mening, och har sin kostnad och därmed någonstans ett pris. Men den processen och den kostnaden har ingen koppling till det där med exemplarframställningen. Arbetsinsatsen kan ju vara densamma för att skriva en text som aldrig blir tryckt som för en som blir tryckt i aldrig så många kopior.

  8. Vi strävar som bekant åt olika håll här — du tycker att det är viktigt och intressant att diskutera detta även om du menar att det är omöjligt att formulera funktionen/ekvationen. Jag menar att diskussionen saknar värde eftersom den är helt hypotetisk och det praktiska resultatet av att föra den definieras av funktionen f(n) = 0.

  9. intressanta analogier här: upphovsrättskritiker gör allt för att chikanera upphovsmän det är tydligt

    men: värna rörmokarens rättigheter

    precis som upphovsmannens

    bägge är medborgare och har medborgarrätt :-/

    rörmokaren har sin månadslön sin pensionsförsäkring sin fikapaus sin skatt betald: man är knappast upphovsman till själva spolningen

    men: designern som designade tjottan skulle förvisso kunna se till att få en viss procent per såld mugg: hur lika originalskissen dom än är porslinspjäserna

    rörmokaren – med all respekt – får i analogin mer representera en leverantör eller installatör: upphovsrätten tillfaller den som idégav och skapade toaletten

    *

    ett annat matematiskt exempel som florerar är att det är dom som har skapat dom alster som kopieras som så att säja ska stå för notan: har man gjort eller en platta eller skrivit en bok

    så får man liksom skylla sej själv

    den här tanketrenden måste hela tiden vändas: det är bisarrt (när man en stund tänker klart) att dom som har skrivit komponerat filmat måste försvara rätten till sin: rättighet

  10. Och man kan ju lätt tänka sig konstverk eller tekniska läsningar som kostat massor av tid och ansträngning, som är av obestridligt högt värde men som är fullständigt omöjliga att sälja på en öppen marknad. Om någon stal Mana Lisa, skulle den kunna säljas på auktion sedan? Naturligtvis inte.

    En reproduktion av Mona Lisa kostar väl typ 100 franc och man ser faktiskt saker betydligt bättre och närmare i en sådan kopia än på Louvren, för att inte tala om att man kan ha den i vardagsrummet. Självklart vill kontälskaren se Mona Lisa på Louvren, men då är känslan av att ha ”varit där” en del av upplevelsen, som han dessutom antagligen värjer sig mot att mäta i pengar.

  11. som cd-skive-man (fortfarande köpare) så hade jag i mina studentdagar följande övervägning innan jag inhandlade en ny skiva:

    en ny skiva kostade ungefär oftast 150 kr (plus/minus 30 Kr). det motsvarar ungefär 3 stora stark, det vill säga en helt ok utgång (med en routekamrat = varsin round + en ”onödig” sista öl).

    varje skivinköp vägdes alltså på nöjeskontot mot att spendera en kväll på puben/krogen/klubben.

    på samma sätt som en utgång på klubb kunde innebära en besvikelse så inträffar det även att skivor kan vara sämre än förväntat (se t ex ”be here now” eller ”a new morning”).

    oavsett vilken kvalitet det var på skivan så var det, precis som en utgång på krogen, en investering i ens popkulturella cv. när man har/hade över vänner så kunde de kvickt läsa av vilken slags person man var.

    jag vet inte vart jag vill komma mer än att säga att jag tycker att 150 kr för en cd-skiva verkar rimligt för min del. sen hoppas jag givetvis att artisten får sin andel av de slantarna men det känns som att det är upp till artisten att förhandla fram med bolaget.

    jag gillar skivbolag. majoriteten av de skivorna som jag älskar skulle aldrig kunnat ha kommit till utan en skivbolagsindustri.

  12. hej Magnus:

    det finns något där

    i originalet

    jag vet inte vad jag fikar efter här

    men det är något med originalets styrka och dess särart

    det är något med att se mona lisa: att uppleva originalet: ett slags samband: en kraft

    nej det är inte som magi: det är som medmänsklighet: som att man hör ihop: ser samband: vandrar i tiden: det här gjordes av leonardos hand för över 500 år sedan

    och det håller: och det bär oss: allihop: och originalet gör oss

    unika

    risken med att duplicera allting är att vi till slut blir: likadana utslätade kopior delar enheter (snacka om 1984)

    originalet har en framtid i allt detta genomkopierade: det gäller bara att säkra upphovet: trygga upphovsrätten

  13. Indy: jag håller delvis med, dock inte när det gäller prisets okränkbarhet. Men skivbolag *stoppar* också skivor, eller offentliggörandet v dem, och det kan de göra av skäl som ter sig löjliga eller t o m obscena efteråt. Motown ville inte låta Marvin Gaye göra 2What’s Going On?” – ’för jobbig, kontroverseill, politisk’. När han tvingat fram ett släpp av ingeln och den blev en rejäl hit gav Gordy med sig och lät honom fullfölja projektet, men de förblev nog ganska tveksamma, liksom antagligen miljoner ”Middle Americans” som hörde den och inte kunde ta till sig hans kritiska ståndpunkter. Turerna kring utgivning av Jimi Hendrix är ett annat exempel, det finns till och med en del saker som antyder att bråken med skivbolagen spelade in i hans förtidiga död. De skapade helt klart en djup känsla av frustration hos honom. Det finns tusen exempel på det här.

  14. @magnus: fast det fina är ändå att droppen urholkar stenen. det är många artister, skivor och låtar som har stoppats men i det långa loppet ändå har nått skivköpande allmänheten.

    och striderna mellan sex pistols, prince och blur och deras skivbolag har ofta varit bättre underhållning än själva skivorna.

    i min ungdom orkade jag lägga ned (läs slösa) en hel del tid på att lyssna på osignade band och lärdom var i 99 % av fallen: bandet är inte tillräckligt bra för att signas på ett bolag.

    skivbolagen funkade som en gatekeeper men var samtidigt en kvalitets-stämpel (bandet hade orkat hålla på ett tag, var drivna) men också en gränsdragning mellan mainstream och indie.

    det senare tycker jag var och är rätt viktigt.

  15. Indy: Jag kanske är mindre optimistisk ifråga om ”branschens självsanering” där. Tror inte på att de stora bolagen utan vidare kommer att lyssna utan ett starkt tryck från andra aktörer, och då menar jag inte vanliga skivköpare som röstar med föttterna. Och idag är det ju många på högerkanten som slår ifrån sig: ”i vilken bransch är det *inte* fyra,fem jättar som äger 80%?” flinade någon nyligen på Johan Ingerös blogg när musikbranschen var på tal.

    Till Motowns fölrsvar kan man ju säga att de ännu 1970 var ett ganska singelorienterat bolag och att Gaye var i en slags ”comeback”-situation: han hade inte stått på scen på ett par år när han gjorde ”What’s Going On” och alla inblandade visste antagligen att den nya skivan skulle komma att definera honom för lång tid framåt. Men det är väl ingen som idag önskar att den inte hade släppts?

    Andy; ta en titt på ditt filter, den första kommentar jag skrev här har jag försökt posta tre gånger och den kommer inte igenom. ??

  16. Apropå att lyssna in osignade artister: Rolling Stones, av alla, blev tipsade om Hendrix sommaren 66 när han giggade med eget band på en klubb i Greenwich Village. Mick, Keith och någon til gick dit och såg honom men tyckte inte att han var någon sensation. 😉 Okay, det var inte ”Cross Town Traffic” eller några feedbackrogier han gjorde, men historien är ganska talande i alla fall.

  17. Ur journalistisk synvinkel, där saker publiceras på nätet och därmed genast blir obegränsat med ”kopior”, det vill säga tillgängliga tittningar eller hur man ska säga, blir väl den logiska slutsatsen då klickbetalda skribenter? Om du förstår hur jag menar.

    (Jag funderar fritt, inte nödvändigvtis färdig med resonemanget.)

  18. @Julia: det förefaller rätt uppenbart att med den modell vi har idag, där tidningar läggger ut 95% av sina texter gratis på nätet, dessutom arkiverar dem långt efteråt, så blir det svårt att ta betalt för *textens* kvaliteter som text. Journalistens person, tidningens varumärke, shoutability och förmåga att locka med något annat än texten komer att väga tyngre. Det är därför journalistr idag är så upptagna av att inskärpa hur speciella och exklusiva de är – det behövdes inte så länge man var van vid att betala för att få läsa Jolo, Allan Fagerström eller Lennart Persson till fruksot.

  19. Ja, men jag tänker på resonemanget om ”kopior” och försöker dra det till sin spets, om man nu ska få betalt utifrån det antal människor som får åtnjuta frukten av ens arbete.

  20. Vad är det för fel med en modell där journalister får betalt per 40-timmars arbetsvecka?

Lämna ett svar till P Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *