I går var jag på Googles Stockholmskontor igen för en videokonferensintervju och ett par andra småsaker. Medan jag väntade på Googles nytillträdda svenska informationschef Andreas Svenungsson hängde jag i köket. Var vrålhungrig och åt en rejäl ostmacka och en croissant. Googles anställda äter sina måltider på jobbet i den mån de vill det, i Sverige ingår inte kvällsmat såvitt jag förstår, men frukost och lunch.
Jag började räkna: Hur många gånger har Google bjudit mig på mat? Rätt många är det nu. Gång på gång gör jag intervjuer i matsalar där man inte kan betala för sig ens om man vill. Så då äter man sin lunch eller sin frukostmacka eller sin fikabulle, blir bjuden på den av den man intervjuar, vilket normalt sett är helt fel. Som journalist betalar man för sina egna omkostnader, och vill någon bjuda på en social kopp te är det självklart inga problem – reporteretiken kräver inte att man är socialt ohyfsad… – men återkommande luncher är inget yrkesetiska nämnden skulle rekommendera.
Jag har låtit det praktiska gå före. Ska jag begära av en källa att vi gör oss besväret att gå någon annanstans, och ta mer av hans eller hennes tid i anspråk, för att jag ska kunna betala för lunchen? Det kan kanske finnas yrkesetiktalibaner som tycker det. Jag har känt instinkten för vad som är formellt rätt, men låtit situationen avgöra.
Jag skulle bedöma att Google har bjudit mig på mat för ungefär 500 kronor mätt i restarurangpris. Omsättningen för firman i år blir 22 miljarder. (Dollar, då.) Så det får väl vara ok i alla fall, jag tror inte att det på ett avgörande sätt ändrar mina texter…
Skillnaden mellan mat och pengar i samma värde som maten är intressant. De flesta anser nog det vara betydligt sämre att ta emot en femhundring än mat värd 500 kronor.