Andreas Ekström

Intro

Andreas liten

Hittills

5C04C647-5B3C-4954-BFF6-C52AE35A335D

Föreläsningar

Böcker

Länkar

Om upphovsrätt

English

Som officiant

Fotboll, och Nobel 1995

En tanke bara om Stefan Rehn, som – och jag är optimist för en enda gångs skull – i dag tar Blåvitt till SM-guld:

* När han hade tunt med mittfältare i somras valde han att starta med femtonårige Niklas Bärkroth på mitten. Han hade kunnat nöja sig med att ta med honom i truppen, men det gjorde han inte. Han var med vid avspark.

* När han hade femton livsfarliga minuter kvar borta mot AIK förra helgen valde han att byta in Mathias Ranégie, som knappt har spelat en riktig match den nivån förut, och som dessutom varit skadad nästan hela säsongen.

Rehns budskap är självklart: Du ingår i truppen. Det hade du inte gjort om du inte hade varit så här bra. Du har mitt fulla förtroende. Ut och kör.

Jag säger inte att Rehn är en bättre tränare än Lars Lagerbäck, som jag faktiskt tycker är underskattad. Men man kan ändå konstatera att de på den här punkten har rakt motsatt filosofi.

***

Och nu till kvällens huvudfilm, som det heter hos Monty Python.

Seamus Heaney är bland de mest lärda och högbrynta Nobelvinnare man kan ta sig an. Min läsning blev några val ur ”Dit man hör”, en samling litterära essäer som egentligen mest visar Heaney som litteraturvetare och universitetslärare. Där finns också hans Nobelföreläsning samt enstaka dikter – och det var ju lyriken som gav honom priset.

”Dit man hör” är en lysande titel, jag har alltid tyckt det. Jag snodde den till ett kapitel i min andra bok, och tyckte att det var ärligast att sätta Seamus Heaney på tacklistan just därför. Det hade kanske känts något mindre pretentiöst så här i efterhand om jag hade specificerat vad det var jag hade snott.

Heaney berör mig inte, det kan jag inte påstå, trots att han skriver i min favoritgenre: hemvändarlitteratur. Han är besatt av Irland och det iriska, av sina kolleger, deras bevekelsegrunder och utveckling i relation till sin nära omvärld. Men för mig är det ett svårforcerat hinder att jag med undantag för Philip Larkin egentligen aldrig har gripits av engelska eller irländska lyriker. Skäl: oklara. Men det finns hos dem ibland en blodfattighet, ett slags tekniskt förhållningssätt till berättandet, som får mig att vilja gå över Kanalen efter bättre vatten.

”Dit man hör” utgavs på Natur & Kultur ganska snart efter Heaneys prisvinst 1995. Den är känsligt formgiven och satt med det vackra typsnittet Perpetua. Till detta fick den en sådan där extra flärp, som ett skärp runt bokens mitt, jag vet inte vad det kallas, men ni vet vad jag menar – på den röda flärpen står det något om Nobelpristagare. (Men jag flyttade för länge sedan flärpen i fråga till Michael Jacksons självbiografi ”Moonwalk”. Jag kan tydligen vara mycket rolig.)

Lämna en kommentar





Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.