”Skummet” betyder att fettet är utseparerat (typ minimjölk) och ”kultur” betyder ”kulturmelk” som alltså är filmjölk. Det är närliggande att tro att ”kultur” här syftar på bakteriekultur, men som kulturskribent är det ju förstås viktigt att du lyfter fram alla typer av kultur.
Slutligen står det ju ”skumma” vilket med stor säkerhet är nynorsk för det som på bokmål heter ”skummet”.
Det verkar alltså som att Norge följer sin vana att kalla och stava saker på det överdrivet mest naturliga sättet (ref. ”sjåfør”). I sammanhanget förefaller både minimjölk (jävligt liten mjölk) och filmjölk (mjölk uthälld längs med vägren) som mer konstigt.
Äh, det är väl inte konstigare än att de snackar hundra olika språk i Indien?
Den norska dialektsituationen är mer mångfaldig än den svenska. Ta till exempel första person singular; oavsett vilken dialekt man har i Sverige så säger man ”jag” på ett eller annat sätt. (Okej, det kanske finns några hålor där de säger något annat, men det är i så fall okänt för mig i likhet med de flesta andra svenskar.)
I Norge däremot säger de jeg [jei] på bokmål och östlandet. Och följ med norska kusten från Oslo: I Kristiansand säger de æ [äh], I Stavanger eg, i Sogn e i Molde i, i Trondheim æ osv (från Trondheim och norrut är det huvudsakligen æ).
Så vad hade nu detta med nynorsk att göra nu igen? Jo, alltså, det jag försökte komma till var att man på västlandet talar ett språk som påminner mycket lite om den normalt-uttalade-danska som bokmål är. Och varför ska man då inte få ha ett skrivspråk som motsvarar detta?
Myndigheter och liknande är skyldiga att erbjuda både bokmåls- och nynorskvarianter av… allt, och det är klart att det är en kostnad förknippat med det. Men det borde man ju ha råd med i världens rikaste land.
Dialekter är coolt. Språklig mångfald är coolt. Länge leve nynorsk.
Damn right!
”Skummet” betyder att fettet är utseparerat (typ minimjölk) och ”kultur” betyder ”kulturmelk” som alltså är filmjölk. Det är närliggande att tro att ”kultur” här syftar på bakteriekultur, men som kulturskribent är det ju förstås viktigt att du lyfter fram alla typer av kultur.
Slutligen står det ju ”skumma” vilket med stor säkerhet är nynorsk för det som på bokmål heter ”skummet”.
Det verkar alltså som att Norge följer sin vana att kalla och stava saker på det överdrivet mest naturliga sättet (ref. ”sjåfør”). I sammanhanget förefaller både minimjölk (jävligt liten mjölk) och filmjölk (mjölk uthälld längs med vägren) som mer konstigt.
Men det allra skummaste (haaaahaha) är ju hela den här bokmål/nynorsk-grejen. Vad sysslar de med?
Äh, det är väl inte konstigare än att de snackar hundra olika språk i Indien?
Den norska dialektsituationen är mer mångfaldig än den svenska. Ta till exempel första person singular; oavsett vilken dialekt man har i Sverige så säger man ”jag” på ett eller annat sätt. (Okej, det kanske finns några hålor där de säger något annat, men det är i så fall okänt för mig i likhet med de flesta andra svenskar.)
I Norge däremot säger de jeg [jei] på bokmål och östlandet. Och följ med norska kusten från Oslo: I Kristiansand säger de æ [äh], I Stavanger eg, i Sogn e i Molde i, i Trondheim æ osv (från Trondheim och norrut är det huvudsakligen æ).
Så vad hade nu detta med nynorsk att göra nu igen? Jo, alltså, det jag försökte komma till var att man på västlandet talar ett språk som påminner mycket lite om den normalt-uttalade-danska som bokmål är. Och varför ska man då inte få ha ett skrivspråk som motsvarar detta?
Myndigheter och liknande är skyldiga att erbjuda både bokmåls- och nynorskvarianter av… allt, och det är klart att det är en kostnad förknippat med det. Men det borde man ju ha råd med i världens rikaste land.
Dialekter är coolt. Språklig mångfald är coolt. Länge leve nynorsk.