OBT

Vet ni vem Grant W Conley är? Nej, det vet ni inte, för han finns inte. Eller han finns, men bara i min febriga hjärna. Han existerar i en Messenger-tråd med två av mina absolut bästa vänner som enda läsare. Han skriver på bräkig engelska om sitt liv som Obnoxious Business Traveler. Han häver ur sig vidrigheter om folk och fä – om de är i vägen, om de tillhandahåller dålig service, om de är idioter. Han jobbar med olika typer av legala förhandlingar för markexploatering och gruvrättigheter och är kompis med Ian Lundin. Han jagar ibland, och åker skidor. Han var med i roddlaget på Eton. Han föraktar sin pappa som var amerikan men blev medborgare i nån bananrepublik i Centralamerika, ”I forget which”. Han skriver sig själv, det går så lätt så lätt, han har fått en hel livshistoria och en flickvän, miss OBT, hemma i Genève. De gillar inte varandra. Men OBT gillar lounger på flygplatser och väl kyld apelsinjuice, och han blir rasande när hans uppdragsgivare inte förstår skillnaden på ”a good and a bad five star hotel”.

Här måste jag alltså förstå två saker: 1. Jag skriver plötsligt fiktion. 2. Allt det här cyniska mörkret är uppenbarligen lekande lätt att plocka fram och skala av från min kevlarbegjutna själ.

(Snart dags att påminna om Per T-pakten. Per T Ohlsson och jag har ett löfte till varann: Om den ene säger ”jag håller på och skriva en roman” så ska den andre klippa till. Box på näsan bara, rakt av. Det blir nästan aldrig bra när journalister tror att de kan skriva fiktion bara för att de kan skriva journalistik. Man måste ha folk som räddar en. Now get out of my way please, I am on my way to the lounge.)

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.