Springsteen på Broadway

Det har tagit så lång tid innan det blev av, men i går kväll blev det av. Jag ville att vi skulle vara ostörda, och jag ville absolut ha Lisas sällskap när vi såg Springsteen på Broadway och…

Du kanske inte bryr dig jättemycket om Springsteen. Eller… eller så gör du det, du kanske har hört allt och sett allt och tycker att alla ANDRAS upplevelse av konsten i fråga är konstig, för du har en EGEN, och den är starkare.

Det är du som har rätt.

Din egen upplevelse är starkare.

Det är det som är konstens kärna: att den förmår skapa en egen relation till den som tar emot.

Det gör också att andras berättelser om relationen blir svåra att ta till sig, eller bry sig om, eller ens förstå. Så det spelar ingen roll för er hur det kändes för mig att se Springsteen på Broadway i går kväll, vid vilket tillfälle ögonen rann över för första gången, eller när det som skedde på den lilla scenen blev så starkt för mig att jag grät så att bröstet skakade lite. Det spelar ingen roll för er vad jag mindes heller, men jag var sexton och samma höst lyssnade jag på Springsteens berättelser och läste ”Utvandrarna”-serien och livet ställdes på ända, och ingen konst har varit lika mänskligt formande för mig. Det är här berättelsen om människor som behöver människor skrivs, och den skrivs bara för mig, berättelsen om utsattheten och nåden som uppstår när en människa har modet (eller befinner sig i nöden) att säga orden: ”jag är en behövande”.

Det är morgon nu och jag vet inte vad jag vill äta, eller om jag vill äta, eller om jag ska klä på mig ordentligt eller om jag ska väcka barnen bara för att kunna krama dem. Huvudet sysslar inte med det just nu.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.