Om att rikta sin påhittighet

Det är alltid intressant att titta på hur uppror ser ut. På vilket sätt bryter en generation med generationen före? Jag tror att detta är ett nyckelskäl till varför jag bryr mig så mycket om kulturyttringar. Och så ibland: belöningen av en tanke som känns som om den går ihop, eller bara är rolig:

Samtidens unga gör revolt genom att hacka saker. De senaste fem-sex generationerna har gjort det genom mer traditionella uttryck som konst, film och musik. Detta är förstås förklaringen till varför all musik gjord efter 1992 är så rutten. De påhittiga kidsen sitter och skriver kod i stället.

Härom kvällen såg jag om en bit av dokumentären ”Inside job”, som skildrar finansmarknadens vidrigheter, och fick stänga av på grund av akut raseri. Hittar lite hopp: Tänk om de där påhittiga kidsen kunde fånga upp sina föregångares politiska medvetenhet, kombinera det med en liten smula uthållighet (vilket de verkar sakna totalt) och så sedan hacka Wall Street?

Jag skulle älska att se en radikal reform av de finansiella systemen, baserad på instinkt och analys: Detta, det som vi har nu, är inte rätt.

4 svar på ”Om att rikta sin påhittighet

  1. Det är lätt att vara uthållig när allt man gör är att utifrån en tämligen priviligerad position berätta för andra vad de bör revoltera mot.

  2. Jag ser vad du menar, men enligt min mening bidrar jag till samhällsutvecklingen så mycket jag kan genom att skriva om saker, både neutralt journalistiskt granskande och med opinionsskribentens redskap. Det har jag uthålligt gjort i gott och väl tjugo år. Vad gör du själv?

  3. En del av kidsen gör revolt genom att hacka, omfunktionera eller ha sönder saker, andra genom att köpa (dyra) saker eller pantad lyxkonsumtion för lånade pengar eller pappas pengar. Sedan indie-subkulturen gifte ihop sig med bratsen och deras bubbelkultur för knappt tio år sedan har den blivit helt ointressant. Vilket inte hindrade Johanna Koljonen – jag har för mig att du är bekant med henne? – från att i ”Könskrig” beskriva den ostentativa och ’slampiga’ lyxigheten, shopping-mallkulturen, Paris Hilton, Louis Vuitton-kopior och Pink, som det enda verkligt samtida och relevanta upproret. Jaha, är det så, då så…

  4. Johanna får i alla sammanhang givetvis svara för sig själv, men… ditt referat av hennes text ter sig milt uttryckt aningen tendentiöst eller åtminstone rapsodiskt…

    Vad gäller revolt: Henrik Schyffert har talat otroligt sorgligt och intressant om det i sin makalösa föreläsningsföreställning om nittiotalet, hur icke-engagemanget blev den fräcka hållningen, hur engagemang till och med mot krig var töntigt.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.