Andreas Ekström

Intro

Andreas liten

Hittills

5C04C647-5B3C-4954-BFF6-C52AE35A335D

Föreläsningar

Böcker

Länkar

Om upphovsrätt

English

Som officiant

Om choklad (långt och jävligt viktigt)

Min intervju med Linda Skugge.

***

Och nu till kvällens huvudfilm, som det heter hos Monty Python.

Baloo har konceptet klart: Han staplar godsakerna på fingret, och låter dem i en rasande elegant parabel försvinna ner i svalget. Ni vet:

”Om du vill ha frukter av högsta klass, så använd din höger- och vänstertass…”

Nu är det bara det att det inte förslår med frukt.

Bredvid mig när jag skriver detta står ett paket Droste. Holländska ljuvligheter på rör. De bästa är de som är tudelade, hälften mörk och hälften mjölk. En och en är de helt okej, inlassade tre i taget är de ännu bättre.

Men med Baloo-tekniken kan man liksom välta in uppemot åtta—tio stycken utan vidare och uppleva den där underbara känslan av att liksom uppfyllas av chokladens milda smak och rika arom.

Droste går att köpa per halvmeter.

Det kommer små trender då och då i chokladvärlden. Just nu ska det vara stark choklad, gärna 70-procentig, och den ska ätas samtidigt som man dricker speciella mustiga rödviner och gärna på särskilda chokladprovningar.

Tidigare har konceptchokladen gjort in- och utträde i Sverige; den vita låtsaschokladen har äntligen börjat retirera från recept och godishyllor, för att ta ett förhatligt exempel.

Jag står över det där med trender, högt över. Min kärlek till choklad i bred bemärkelse, alltså godis utvunnet med kakaobönans innanmäte som bas, går tillbaka till mina spädaste barnaår:

Mormor och Morfar försåg mig alltid med den tunna mjölkklassikern Rigi, som än i dag är lika svår att öppna utan att den går sönder. Men snabbt blev det tyngre grejer: 200 gram Marabou mjölk, hela Aladdin-askar, Fazers mörka blockchoklad inklämd mellan tunna smörgåskex, Fazers ljusa blockchoklad inklämd mellan två lager mandelmassa. (Min vän Jakob uppfann det där och kallar kompositionen ”Peps Persson”. Han är inte klok.)

After Eight, minst fem plattor i taget så att minttrådarna liksom skär igenom chokladen och får smaken att blandas, och så en av de stora upptäckterna: P O Ekströms praliner, de ljusa med kolatryffel och de mörka med den ilskna pistagefärgen.

Jag är inte släkt med P O Ekström, såvitt jag vet, men man kan ju hoppas. Det var 1997 på våren som jag hittade honom. Jag bodde i Stockholm då och brukade gå hem från mitt jobb på Kungsholmen mot Vasastan. På vägen, inte långt från St Eriksplan, fanns en liten chokladbutik som två ungerska kvinnor drev. De kunde sin sak. De introducerade mig för P O, och tog mig liksom vidare till nästa nivå. Butiken finns inte kvar längre, och jag undrar var mina ungerska vänner är nu.

Det gäller all mat, men särskilt choklad: att man är gourmet utesluter inte att man också är gourmand. Således kan det vara ljuvligt i all sin vulgaritet att betala 13 kronor för en enda Godiva-pralin i Bryssel, men lika underbart att på en motorvägsrastplats äta två matiga och enkla Ritter kexchoklad (som får versionen från Cloetta att ta det rätta, nämligen ett stort hopp ända in i skamvrån). Matigheten i chokladen ger den en extra dimension. Att fylla munnen med en stor tugga 1848 gör smakupplevelsen annorlunda och mer spännande jämfört med att sniffa på flortunna skivor à la Monty Python.

Närheten till Danmark gör utbudet av choklad med marsipan stort och bra, och det kan i någon mån rädda oss från det äktsvenska eländet med hela och krossade nötter i chokladen. Jag stack mig på en schweizernöt som åttaåring och har liksom aldrig förlåtit den. I stället kan man nu lita på Anthon Berg, som i alla sina pralinkompositioner tydligt talar om vad som finns inuti. Eländet är lätt att undvika, paradiset kan icke missas. För en tid sedan var vi på bröllop i Danmark, min fru och jag, och utbytte menande blickar när vi såg ett traditionellt danskt ymnighetshorn som liksom hällde ut choklad och kransekager på bordet. Sinnesstämningen gick från belåtet förväntansfull till extatisk när vi fick höra att brudens syster är konditor, och hade gjort hela hornet av kransekager, lager för lager, sammanfogade med finaste choklad. Vi fick äta upp hela härligheten.