Partyplanering

Nu när boken definitivt är klar väntar någon månads lugn innan det blir lite mer arbete runt själva boksläppet. Om inte annat ska Niklas Orrenius och jag planera en riktigt bra fest – hans bok om Sverigedemokraterna som har det fantastiska namnet ”Jag är inte rabiat. Jag äter pizza.” utkommer sex dagar efter ”Google-koden”. Lite osäker på hur vi ska tematisera festen bara, vi har misslyckats med att se de där självklara likheterna företeelserna emellan… Men räkna med 13 april i Malmö-Lund nånstans.

Så vad göra med februari och mars? Melodifestivalen så klart! Det kommer helt perfekt i tiden: Ett uppdrag med ramar som ger sig själva, med absoluta deadlines och tydliga format. Precis allt som jobbet med att skriva en bok inte erbjuder. Det gäller att försätta sig i rätt stämning bara, att omfamna evenemanget med den lite överseende värme som jag gissar att majoriteten av tittarna känner. Det vill säga: jävla bra är det så klart inte. Men det är lite kul ändå! Och ingen förväntar sig banbrytande konst – det man ser ska bedömas efter en alldeles egen måttstock.

Sedan ska det ändå göras gediget. Därför är det repetitionerna och inte själva föreställningarna som är det verkligt viktiga. Det viktiga är att sitta igenom åtta timmar i en ishall nånstans på torsdagen före deltävlingen, för att kunna göra en riktig guide. Den här veckan: Örnsköldsvik. Men den deltävlingen gör inte jag, den gör Håkan Engström, som ju egentligen skulle vara ledig från det här i år. Ska förklara varför jag inte är i Örnsköldsvik i morgon i morgon. (Tills vidare ska jag kanske ta och skumma min fem år gamla schlagerblogg från Kiev som jag tror finns på dn.se fortfarande – jodå – som ju faktiskt var Dagens Nyheters första blogg. Tekniskt sett var den usel, det var manuell hantering av minsta grej och inga av de självklara WordPressfinesser som alla räknar med i dag, men formatet och tonen och sättet att jobba var blogg. Jag hade sanslöst roligt med det – och det har ju aldrig gått över.)

0 svar på “Partyplanering

  1. Den release-festen skulle jag gärna gå på.

    Tankar kring likheter mellan de båda (ej ännu lästa) böckernas ämnen, som kan användas för festplanering:
    – kampen om tolkningsföreträde
    – innanför vs utanför, att få vara med eller inte
    – hur något som synes vara marginellt, obskyrt eller extremt tar mer och mer plats
    – etik och kritik: hur ska media förhålla sig, hur ska varje individ förhålla sig?
    – förhållandet mellan slutenhet/öppenhet och utveckling

    Festen skulle alltså (till en början) kunna utspela sig på två sidor om en glasvägg – några är utanför och de andra innanför.
    Under kvällens gång flyttar sig glasväggen och utanför blir plötsligt innanför.

    Gällande maten kan man köra en variant av den klassisk u-landsleken från mellanstadiet: några får hamburgare, andra får sill, ytterligare några får det som de andra bestämmer att de ska få.

    Frågan är bara hur kul det blir om allithop är en cynisk reality-fest?

  2. Nej, det där var en riktigt bra kritik. Han har ju på det hela taget rätt… Men på en avgörande punkt kanske fel: Ska man se detta som ett musikevenemang, som han gör? Tveksamt. Jag tror man ska se det som tv-underhållning.

  3. Det finns bara en intressant måttstock för melodifestivalen (och alla andra tv-program): Tycker ungarna det är kul?

    Extra roligt när Gradvall börjar yra om Fotbollsgalan. Typ som att Fotbollsgalan är bra eller viktig. Inte ens ungarna kan ju tycka att den är rolig.

Lämna ett svar till Marcus Almgren Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *