PO och tweetarna, en långsint betraktelse

På tidningen Journalistens webbplats skriver Allmänhetens pressombudsman Ola Sigvardsson en krönika om en viktig förändring i PO:s arbete. I framtiden ska det pressetiska ansvaret också omfatta en tidnings officiella konton på Facebook och Twitter, och en tidning ska kunna klandras för brott mot god publicistisk sed, som det heter, även för sådant som skrivs där. Det gäller inte medarbetares personliga konton, utan bara konton som bär medieföretagets namn. Detta är logiskt och alldeles utmärkt.

Det är dessutom berett på rätt sätt.

Vänta nu, tänker jag babbla om formalia här? Nej. Eller jo. Jag tänker berätta om hur PO försökte gangstra sig fram till den här förändringen, och höll på att steka min yrkesheder på kuppen. Det gjorde mig rasande den gången, och gör att jag fortfarande känner ögonen smalna lite när jag ser Ola Sigvardsson, som säkert i allt övrigt är en bra PO.

Så här var det.

Ett: Sydsvenskan gör publiceringar om ett kontroversiellt händelseförlopp. Jag är en av reportrarna. En av de beskrivna parterna är missnöjd, och anmäler Sydsvenskan till Allmänhetens Pressombudsman, PO.

Två: Skriftväxling utbryter, och under denna skriftväxling skriver jag en sarkastisk kommentar på mitt Twitterkonto, eftersom jag häpnar över anmälarens argumentation.

Tre: Anmälaren skickar då in en ny anmälan – och vill att PO ska fälla tidningen för min twitterkommentar också, eftersom jag därmed bröt mot den ”hederskodex” som säger att en anmälare ska skyddas. (Och som vid tidpunkten inte ens fanns nedskriven i PO:s regelverk!) PO väljer att gå på anmälarens linje.

Fyra: Ny skriftväxling. Sydsvenskans utgivare konstaterar att det pressetiska systemet inte omfattar medarbetares konton i sociala medier, och begär därför att Pressens opinionsnämnd, som fattar beslut efter PO:s utlåtande, ska lägga ner ärendet. Möjligen var min tweet förflugen, men i så fall är det en yrkesetisk fråga, inte en pressetisk.

Sydsvenskan vinner fallet på alla punkter.

***

Det intressanta här är PO:s agerande. Det var inkonsekvent. Dels föreslog han att Pressens opinionsnämnd skulle pricka Sydsvenskan för brott mot god publicistisk sed, på grund av min personliga tweet. Nästan precis samtidigt skrev han ett debattinlägg i tidningen Journalisten, där han konstaterade att det är synd att han och nämnden inte har rätt att granska sociala mediekonton.

Det rimliga, och konsekventa, hade givetvis varit att välja. Antingen hade PO sagt ”vi har rätt att pröva detta, och jag föreslår fällning”. Eller ”vi har inte rätt att pröva detta, och det borde vi ändra på”.

I sin – gissar jag – vilja att hitta ett prejudicerande mål framstod Ola Sigvardsson enligt min mening som onödigt skjutglad. Han kunde ha skadat mig som yrkesperson, och jag hoppades att han på något sätt skulle se och hålla med om det i efterhand.

Kanske kan man se hans nya argumentation som en förnuftets seger. Jag är hur som helst glad att jag inte åkte på en fällning då, för ett och ett halvt år sedan, för min onödigt raljanta tweet. Bättre att jag fick tillfälle att fundera över hur balansen låg i detta. En sådan analys, inklusive viss efterklokhet, är något annat än en fällning, åtminstone för en reporter som tar det här systemet på allvar.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.