Andreas Ekström

Intro

Andreas liten

Hittills

5C04C647-5B3C-4954-BFF6-C52AE35A335D

Föreläsningar

Böcker

Länkar

Om upphovsrätt

English

Som officiant

Posttraumatisk stressreaktion med mera

Världens coolaste konstverk hittar ni här. Makalöst, och right up my Asperger alley. Tack till Elin Boardy som via Twitter hjälpte mig att hitta länken som jag hade tappat bort.

Min måndag gick i tarmsköljningslängtans tecken. Det vill säga… jag har aldrig ägnat mig åt tarmsköljning, men det finns människor som anser att det är det bästa man kan göra för att liksom rena kroppen. (Gå på muggen ibland bara, så ska du se att det ordnar sig, tänkte jag bistert när en person som jag hyrde lägenhet av 1997 hade lämnat otaliga broschyrer i frågan i en hylla. Hon var mycket alternativ.)

Jag hade ett slags idé om att leva lite halvsunt under mässan, och det gjorde jag ju också. Det vill säga: jag var i gymmet två gånger. Jag la mig före midnatt utom på fredagen. Jag dricker ju aldrig. Jag åt lagad mat, fast inte tillräckligt rätt och inte vid rätt tillfällen. Jag sov inte mindre än sex timmar någon natt.

Hur överlever de som dricker alkohol och lägger sig klockan halv fem? Det är obegripligt. Jag pratade med förlagsfolk och kolleger som hade liksom vanliga dagar planerade i går, som om ingenting hade hänt.

En vanlig arbetsdag hemma, halvledig, är otroligt skön. Hör Lisa randa text på övervåningen – hon jobbar hemma ungefär hälften av sin arbetstid – medan jag dricker te och hasar runt och flyttar föremål. Känner ett skrivbehov, alltså ett behov av att bara skriva här, utan att bestämma i förväg, bara skriva skriva skriva som om själva rasslet från tangentbordet – ni har tänkt på det va, att laptoptangentbord inte knattrar utan rasslar – ska ge terapeutisk effekt. Rasslet ska fösa in alla tankar i ett slags användbar ordning. Jag skriver ju därför, det har ni förstått, för att det är det enda som finns. Skriva skriva skriva det går inte att tänka annars. Mer mer mer mer mer text. Text text text text. Jag får frid av det, jag gjorde alltså sexton intervjuer till olika saker under fyra dagar i Göteborg, en del korta och en del långa, och jag kom på hur jag ska göra nästa år: Jag sätter upp ett bord och två stolar i lobbyn ovanför trappan vid Gothias ingång, nära presscentret. Jag ser till att ha mejlat alla förlags pressmuppar i förväg och sagt: ”jag är där, om ni vill se era författare i tidningen så ser ni till att de kommer dit”. Och så sitter jag där med Earl Grey intravenöst från en ranglig ställning av metall och börjar åldras och tittar på folk över glasögonkanten och säger ”varför i helvete har du skrivit så jävla långt” eller ännu bättre, som Peter Himmelstrand sa till mig när jag var 21 år och hade försökt skriva en artikel: ”fy fan vad du skriver illa”.

Peter Himmelstrand var textredigerare på Expressen, och diaboliskt skicklig på att koka ner långa texter till korta, ta bort ludd, lägga till udd. Han rökte ihjäl sig och skrev massor av schlagerlåtar, som till exempel ”Det börjar verka kärlek banne mej”, där han rimmar ”pang-pang” med ”dang-dang”.

Genialt.

Jag ska ha med mig en massör också, en turkisk man med fruktansvärda biceps ska det vara, och han ska då och då hämta smetiga baklavatråg.

Natten till måndag drömde jag att jag hade träffat en dansk människa på mässan, någon som jag kom att prata med och tyckte om, och som jag därför ville ge ett exemplar av ”Hemliga pappan”. Jag dedicerade med stor omsorg till henne och hennes man, det kan ha varit så att de väntade barn. Sedan går det en liten stund, några timmar, och så kommer en japansk man fram till mig. Han är ung, yngre än jag, och han har noga studerat baksidan på den där boken, det är pocketutgåvan, för att vara säker på att mannen på bilden verkligen är jag.

”Så bisarrt”, tänker jag i drömmen, ”han kan ju inte ens läsa den, han måste bara vara någon väldigt udda sorts samlare”.

Så ser jag att boken är inköpt på antikvariat. Den har en prislapp: 180 kronor är överkryssat. Nedsatt till 140 kronor är den. Pocketen! Jag slår upp boken för att signera den åt min nyfunna vän den samlande japanen – och ser att boken redan är signerad. Det är samma exemplar som jag gav den där danska kvinnan.

Hon ägde den inte ens några timmar innan hon sålde den på antikvariat. Jävla svin. Jävla danska svin.

1 Kommentar

  1. Helena den 27 september, 2011 kl 08:09

    Bra val av ställe – den där övre lobbyn är ju en absolut favoritplats på mässan. Hur mycket folk det än överallt annars så brukar det vara ganska lugnt där.



Lämna en kommentar





Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.