Andreas Ekström

Intro

Andreas liten

Hittills

5C04C647-5B3C-4954-BFF6-C52AE35A335D

Föreläsningar

Böcker

Länkar

Om upphovsrätt

English

Som officiant

Uppsop

Tycker jag fick till den här intervjun med Emmanuel Carrère lite halvhyggligt. Han är på Stadsbiblioteket i Malmö i kväll, och jag tror att det kan bli spännande. (Men även om nya boken på intet vis är ointressant är den långt från mästerverket ”Dr Romand”.)

Den som av någon outgrundlig anledning skulle vilja se Debatt i Lund långt efteråt, mamma alltså, kan klicka här.

Högvälborne af K använder utan att skämmas sin recension av Flygts bok för att markera mot mitt livs stora politiska projekt… (Det är mig han åsyftar där i början.)

Jesper Högström kan man nästan alltid läsa med behållning, och jag tycker att han skrev den bästa recensionen av skilsmässoantologin Happy Happy. Många texter om den blev för övrigt väldigt bra.

Allra sist i detta länkbombande: Jag läste om min egen intervju med Lena Andersson, från för två år sedan. Det lyser igenom alldeles för mycket hur mycket jag gillar henne, men… tja. Det går inte att dölja sånt ibland.

9 Kommentarer

  1. kmf den 26 september, 2011 kl 08:33

    Tack för ett bra uppsop. Jag gillar verkligen när du fyrar av en länkbomb. Jag hade gärna sett mer av dem.



  2. Andreas Ekström den 26 september, 2011 kl 08:38

    Jag ska försöka bli lite mer konsekvent och dela med mig av fler grejer jag snubblar över. Det får inte bli för mycket heller, hellre fem grejer som jag verkligen vill skicka folk vidare till än femton som är halvbra…



  3. indy (utan hatt) den 26 september, 2011 kl 09:52

    tänkte ta det lugnt ett tag med kommenteringen MEN så såg jag din rekommendation av högströms recension.

    med långsökt parallell så tycker jag mig se att ”happy happy” har lockat fram många recensenter som känner sig personligen kränkta av feelgoodversionen av skilsmässor och även att det finns ett krav på allmängiltighet som sällan gäller när det kommer till hur skilsmässor debatteras ifrån andra sidan. alltså: om man påstår att ”skilsmässor skadar barnen” får det ofta stå oemotsagt medan det motsatta påståendet väcker ramaskri. den som känner sig mest kränkt av sveland et al variantens budskap har förtur att raljera över södermedia-eliten med sina lattar och surdegar.

    nu återstår endast för mig att själv läsa boken. eftersom mina föräldrar lever tillsammans kommer mina åsikter inte att vara intressanta för fem öre och vem är jag, med intakt kärnfamilj, att ha åsikter om skilsmässor?



  4. Andreas Ekström den 26 september, 2011 kl 11:45

    Exakt, och det där är en gammal vanföreställning: Jaha, så du är inte en enbent lesbisk vänsterhänt vampyr från Costa Rica? Ja, då har du ingen rätt att uttala dig om den här texten…



  5. Lisa den 26 september, 2011 kl 07:50

    Men indy (utan hatt), ÄR det verkligen en massa människor som springer omkring och ropar om hur skilsmässor skadar barnen?

    Jag, som inte heller läst boken (men massor av recensioner och kommentarer däremot) vänder mig spontant mest emot beskrivningen att det skulle vara tabu att beskriva att något gott kan komma ur en skilsmässa. Det kanske är jag som har extremt vidsynt och balanserad bekantskapskrets, jag vet inte, men… Inte upplever jag att samhället fyrar av ett fördömande mot dem som väljer att skilja sig? Förutsätter man inte snarare att de som går skilda vägar har goda skäl?

    Jag tycker det verkar vara en mycket vanligare attityd att ”det var tråkigt att det inte fungerade” (för vafan, det var väl inte KUL att det inte fungerade??) med följdfrågan ”hur känns det nu?”. Blir folk verkligen upprörda om man svarar att det känns rätt skönt att beslutet är fattat och att man ser fram emot att börja ett nytt liv?

    Och om människor frågar om barnen och den tillfrågade får känslan att vederbörande tror att den snart-skilda föräldern är lite bekymrad för telningarna – är det då verkligen att betrakta som en personlig förolämpning och ett gravt missförstånd? For crying out loud, de flesta som är föräldrar får ju dåligt samvete gentemot barnen ett par tre gånger i veckan i vart fall och oroar sig så smått för allt från näringsintag till läskunnighet… Hur extremt underligt vore det inte att VARA HELT OBEKYMRAD för barnen om man ska till att skilja sig?

    Jag är övertygad om att de allra flesta barn blir ledsna när föräldrarna skiljer sig. Det hindrar inte att skilsmässan är ett så bra beslut för föräldrarna så att det i slutänden blir ett bra beslut för barnen också. De två sakerna behöver inte stå i motsats till varandra.

    Tänker jag, kommen från en familj full av synnerligen motiverade skilsmässor, där barn blivit ledsna först och glada sedan.



  6. indy (utan hatt) den 27 september, 2011 kl 08:50

    @Lisa: jag skulle säga att även om det finns en, ska vi kalla det, ”avspänd” attityd till skilsmässa hos folk i allmänhet (och i mina ögon en rätt slapp attityd till att ta tag i krisande förhållande och inse att det kräver en del arbete och anpassning att leva tillsammans med en annan människa) så anser jag att det i debatter går 13 inlägg av typen att ”barnen far illa av skilsmässor” på dussinet och att det långt oftare får stå oemotsagt i jämförelse mot motsatsen.



  7. Elin den 28 september, 2011 kl 03:20

    Lisas kommentar ovan är ganska exakt det jag tänker men inte lyckas uttrycka lika bra. Läser boken just nu, och tycker tonen där är betydligt mer nyanserad än den i debatten. (Däremot värjer jag mig mot mailväxlingen på baksidan av omslaget, varför, varför tog de med den? Vill inte veta att Sveland och Wennstam håller på och skriver ”puss på din panna” till varandra). Andreas, om tid, ork och lust finns, blogga gärna om vad du tänker om Svelands text i DN i dag, vore intressant att läsa.



  8. Andreas Ekström den 28 september, 2011 kl 04:13

    Sveland är jättebra i DN. Men hennes önskan att diskutera principiellt klingar sådär – hennes anspråk på att göra politisk sanning av egen erfarenhet tycker åtminstone jag har varit ett problem med t ex Bitterfittan.

    Och sedan skulle hon ha vunnit, i den mån detta är en tävling, på att avstå personliga markeringar.

    Men tittar man på grundspaningen, på analysen? Bra. Rätt. Och texten hon skrev i Bang, som väl i allt väsentligt är samma som i antologin, är lysande.



  9. Peter F. den 28 september, 2011 kl 06:25

    Delar din förtjusning för Lena A. Det är hennes förtjänst att jag numera läser religiösa texter mycket nitiskt och kritiskt.



Lämna en kommentar





Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.