Rätten till total anonymitet

Ser att det finns ett förslag om att tvinga nätoperatörer att spara en del användaruppgifter.

Funderar därför på var gränsen går mellan personlig integritet och total anonymitet, och vilket ansvarsutkrävande man kan tänka sig att det är rimligt att samhället har redskap för på internet.

Vi har rätt till att hålla vårt privatliv privat, säger piraten Christian Engström.

Javisst, säger jag, så länge man inte begår brott så.

Jag tror inte på någon generell ”rätt” till total anonymitet och ospårbarhet på nätet. Det skulle få konsekvenser som vi historiskt sett aldrig har valt att tolerera. (Jag får skäl att återkomma till detta i ett inlägg på måndag, ska förklara varför då.)

Samtidigt: För den som kan tekniken tillräckligt bra finns en sådan rätt i praktiken redan. Ska man resonera likadant där som så många har gjort med den illegala fildelningen? Vi ska inte bry oss om det eftersom det inte går att stoppa?

***

Vidden av den digitala omdaningen ökar i omfattning med enorm hastighet. Jag får lust att inte tänka på eller läsa om något annat alls ett tag, just eftersom vidden av det tornar upp sig så mycket, så högt, så snabbt. Samtidigt vet jag vad som händer dem som nördar in sig på det viset: De tror plötsligt att den enda demokratin som finns, det är den som utövas på Facebook. De tror plötsligt på ett djup i beteendeförändringarna där de faktiskt ännu inte finns. Och de tror, förstås, att det inte finns några som helst kvalitativa skillnader mellan de resultat som professionella forskare, konstnärer, författare, musiker och många andra når, jämfört med dem som lägger några amatörtimmar då och då på liknande saker.

Var och en sin egen publicist, var och en sin egen kreatör. Så talas det, och så talar understundom även jag.

Det är en förenkling. Det är dessutom resultatet av ett slags mental överskattning av vissa miljöer som vi som intresserar oss för sådant här rör oss i. Pratas det väldigt intensivt om något i det Twitter-kluster som ett par hundra svenska kultur- och opinionsjournalister nu umgås i? Javisst. Är det samma sak som att vi har en bred, folklig förändring eller stor samhällelig medvetenhet kring ett nytt fenomen? Nej. Nej, absolut inte. Man gör inga bra opinionsmätningar genom att fråga några kompisar.

***

Sajten Vulkan.se bygger huvudsakligen på idén om att det ska finnas massor och åter massor av bokmanus som en bredare publik verkligen skulle ha den största nytta av, men som tidigare inte har nått ut eller fram eller förbi förlagens gatekeepers. Några sådana manus finns det alldeles säkert. Men att Sverige skulle svämma över av lysande och opublicerad litteratur är nys.

I dag ska jag gå på tre olika kalas: en inflyttningsfest, ett barnkalas och en fest med ryskt tema, av lätt insedda skäl. Men det spelar inte så stor roll om mina händer är AFK, jag är tydligen alltid där ändå.

***

Och just det: AFK betyder ”away from keyboard”, för er som inte är bekanta med det uttrycket. Att förutsätta kunskap om det uttrycket hade varit ett perfekt exempel på sådan överskattning av fenomen eller språk som jag beskriver ovan.

0 svar på “Rätten till total anonymitet

  1. Du menar alltså att den som tillexempel röker på en skolgård, parkerat bilen så att den stuckit ut en bit på trottoaren, gått mot röd gubbe eller cyklat utan ringklocka inte skall få ha rätt att ha sitt privatliv privat? Personen i fråga har ju begått brott!

  2. Kloka ord, ser fram emot kommande inlägg!

    Apropå det där med att överbetona intresset för sådant man har omkring sig — min handledare när jag gjorde journalistikpraktik en gång i tiden kom med ett exempel från en åtminstone då väldigt icke-digital värld. Nämligen Kymmendö i Stockholms skärgård.
    Där har hans släkt sommarställe — och tydligen brukar Kymmendöborna beklaga sig över att det jämt och ständigt ska skrivas sida upp och sida ner om Hemsöborna och Kymmendö och Strindberg och HUR ska folk orka läsa om den där gamla soppan igen.
    Selektiv varseblivning, förstås. För vi andra har väl aldrig märkt av något överutbud av Kymmendö-stories? Min handledares poäng funkade i alla fall på mig.

    Men jag håller inte alls med om det du skriver om Vulkan. Jag har inte stïftat någon närmare bekantskap med förlaget/sajten, bara kollat flyktigt eftersom en anhörig har ett fint manus som borde få komma i tryck någonstans.
    Och jag får inte alls känslan av vulkan.se att idén bakom är att andra förlag stoppar lysande manus. Tvärtom att de erbjuder ett sätt att få ut manus som av olika skäl inte skulle vara av intresse hos hormala förlag.

  3. Robert: Nej, och det förstår du ju mycket väl att jag inte menar. Men vederbörande har en registreringsskylt på sin bil och riskerar därför att bötfällas för sin felparkering. Ett utmärkt system som i någon mån inkräktar på privatlivet.

    Gunilla: Du har förstås rätt i den aspekten: Vulkan ska också ses som ett sätt att trycka 20 memoarböcker eller en liten minnesbok från en resa eller vad det nu kan vara.

  4. Om Vulkan: Vad jag menar är alltså att det är den idé jag tycker sajten andas — att tekniken kan användas till massor av typer av publiceringar. Får inte alls känslan att de vill finnas till mest för att lysande manus annars stoppas av förlagen.
    Sedan måste sådana tjänster var lysande för personer som vill ha ut något snabbt, och inte har tid och tålamod att vänta ut förlag. Maja Lundgren skriver om den tid det kan ta för viss utgivning:

    Och så har jag fått veta att mitt nya opus filiokus inte kan komma ut förrän hösten 2011. Huvvaligen, vad är det för skit som ska ut före, då?
    Jag har dristat mig till att framföra några objektiva, naturliga argument för att romanen bör komma i februari/mars. Får se om det funkar.
    (– – –)
    Det lär vara så att det gick snabbare att få Gutenbergs Bibel i tryck, än det är att ge ut en svensk roman. Teknikens framsteg har lett till långsamhet i produktionen.

  5. Borde man inte med samma logik i så fall förbjuda Posten att leverera brev utan avsändare? Varför ska man ha rätt att skicka brev anonymt? Det händer ju att vettvillingar skickar brevbomber. Borde vi då inte kräva samma spårbarhet vad gäller vanliga brev som på Internet?

    Ha det kul på kalasen!

  6. Med tanke på hur mycket som *inte* kommer med vid kommunikation på nätet, men som är en helt naturlig, knappt ens medveten, del när man snackar r/l. öga mot öga – minspel, tonfall, avstämningar av kontext, pauser, betoningar, motfrågor – så finns det faktiskt ett bra case för den prinicipiella räten att få vara anonym. Vi har alla varit med om att ironi, ett lättsamt tonfall eller ett förkortat resonemang inte går fram i en diskussion på nätet, eller att man stöter på troll som tvingar en att ta i mycket hårdare än man skulle ha gjort öga mot öga (eftersom trollande har att göra med samtalsstrategier för medvetet missförstånd som kanske inte går att köra när man står i samma rum…) Motparten, eller någon som sitter och läser diskussionen utan att vara direkt inblandad, upplever då att du är en översittare, en kretin eller att du trampar på det han håller för heligt, och så bestämmer han sig för att aldrig glömma det.

    Alltså, rätten att pröva ståndpunkter på nätet utan att genast riskera att få dem upptryckta i ansiktet av någon humorbefriad rättshaverist som är tillräckligt arg för att uppträda under sitt eget namn om han måste, eller kanske går under ett falskt namn – den rätten kräver kanske att man har rätt att uppträda anonymt eller under fejkat namn. Att det sen finns folk som utnytjar detta för skitsnack, eller ljuger grovt om sin bakgrund (den 18-årige ungdomspolitikern som leker att han är dataentreprenör för att skaffa sig ett överläge i debatten) och att till och med städade och snälla personer gör det ibland, det får man acceptera. Alternativet, ett nät där man hela tiden måste räkna med att någon kan länka det du för tillfället säger till din person och sedan göra sig en egen bild av dig utan att någonsin ha träffat dig, är inte speciellt trevligt.

  7. ”Javisst, säger jag, så länge man inte begår brott så.”

    Jag förstår inte vad det betyder (och det gör inte du heller).

    1. Även brottslingar har rätt till ett privatliv.

    2. Antingen har man rätt att vara anonym på nätet, eller så han man inte rätt att vara anonym på nätet. Ens anonymitet kan inte hävas i det fall man begår brott, för i så fall har man inte varit anonym från början.

    3. Frågan är meningslös, eftersom det alltid kommer att vara lätt att vara anonym på nätet.

    4. Frågan är kanske inte helt mneingslös — den kan hjälpa politiker att hitta på idiotier, som vanligt, för att få igenom något som de, som vanligt, inte begriper.

  8. P: Du är och förblir kungen av medvetna missförstånd, eller åtminstone prinsen av oambitiösa tolkningsförsök…

    Ingen har väl sagt att allt privatliv ska upphävas!? Bara det här: Hotar du någon, så kan du inte räkna med att din identitet inte efterforskas. Och det är då HELT rimligt att det finns sätt, om än komplicerade, för polisen att ta reda på vem som hotade.

    Det vill säga: Du kan med stor anonymitet köpa saker, gå med i föreningar, delta i diskussioner och besöka sajter. Men din anonymitet är inte absolut. Skulle du begå brott riskerar du att polis försöker spåra dig. Jag tycker att det är bra och rimligt att det finns sätt att göra det i så fall.

    Det finns alltid personer som ändå kommer att ta på sig gummihandskar och skicka iväg sina hotbrev utan att lämna minsta dna på kuvertet. Det hindrar inte att det kan vara rätt av samhället att säga: Det där är inte okej.

    Hela din internetfilosofi tycks koka ner till detta: Det vi inte kan stoppa är per definition moraliskt inte bara okej, utan själva det moraliska målet. Är du inte alls intresserad av att diskutera möjliga konsekvenser för vår kollektiva moral? Anta att du har rätt i ”det går ändå inte att göra något åt”-resonemanget – tycker du då ändå att det inte finns någon poäng i att diskutera det, problematisera det?

    ***

    Magnus: Men är du säker på att de här sakerna som du önskar dig av nätet måste vara omöjliga att förena med en i någon mening spårbar identitet?

    ***

    Gunilla: Ja, men Maja Lundgren gör ”felet” att stanna hos Bonniers. Ett mindre förlag skulle få ut henne mycket fortare.

  9. Innan någon kommer med invändningen ”vill du att man ska få skriva anonyma artiklar i tdiningen också? är det inte samma sak?” så kan jag ju lägga till: nej, det vore inte alls samma sak. Stil, koder och hela sättet att läsa ser de facto annorlunda ut å nätet än på papper, så är det även om alla i en diskussion skriver under sina riktiga namn. De flesta har betydligt kortare ”span of attention” på skärmen än på papper och det är svårare att driva utpräglat diskursiva resoenmang, lättare att köra på tydliga exempel. Sen tror jag inte på att nätet skapar någon genomgående transparens heller, som skulle göra det möjligt att läsa och diskutera befriat från fördomar, men det kan vi ta en anna gång.

  10. Fast där har du en extremt intressant tråd för vidare diskussion: På vilket sätt ”får” man framträda anonymt i tidningen?

    Alla de tidningar jag har arbetat på har haft samma policy där: Man tar emot texter för publicering under alias bara under förutsättningen att man som redaktör har kunskap om skribentens identitet. Och denna identitet förbinder man sig att inte röja för tredje part.

    (Intressant fall om detta på tidningen Norra Skåne, där utgivaren valde att ändå röja en sådan identitet, eftersom den ”hemlige” skribenten visade sig vara en etablerad politiker. Liknande fall har även förekommit på Hallands Nyheter.)

    Till det finns ju källskyddet: Om du ringer mig med ett nyhetstips och säger att du vill åberopa källskydd, då är det olagligt för mig att tala om vem du är för någon annan än min egen utgivare. Bryter jag mot den lagen så riskerar jag fängelse.

    Svåra avvägningar som hela tiden bygger på förtroende, på gråzoner och på gränsdragningar. Men som ändå i allt väsentligt tycks fungera rätt bra.

    När debatten går vidare på tidningarnas webbsidor har de flesta valt avsteg från den här modellen. Tidningen Resumé tillåter alias, men kräver att du registrerar dig, så att utgivaren kan se vem du är. Konsekvensen är att debatten är väldigt stillsam och sparsam hos Resumé nu. Men jag tycker ändå att Viggo Cavling där gjorde rätt. Han hade tidigare en situation där folk sa i princip vad som helst i kommentarfälten, och som utgivare kan man gott välja att ta ett visst ansvar även för det.

  11. Andreas: om t ex alla bloggar och personliga forum (inkl stora comunities med miljoner medlemmar, som IMDB och Gacebook) krävde en identitet som vore principiellt sökbar (”dechiffrerbar” via till exempel telefonnummer och ID) för alla som är inloggade, då skulle den sortens diskussion antagligen krympa rätt rejält, och bli mycket blekare. Risken att skaffa sig en stalker då och då skulle bli för stor. Att bli angripen med korkade inlägg på nätet kan vara obehagligt, men det är en baggis jämfört med risken att någon skulle leta upp dig och göra dig eller din fru illa. Det må vara den där envisa människan som du varit inne i en diskussion med eller någon helt okänd person som läst era inlägg. Jo, jag vet at journalister också kan få hotbrev men tröskeln till att verkligen föröska göra allvar av ett hot är nog högre mot en professionell journalist än mot någon som verkar vara en helt vanlig människa.

    På nätet vill folk gärna vara mer spontana och ogarderade än i en tidning, man vill inte att det ska låta som i en bok, eller har inte tid att skriva så i alla lägen. Jag kan absolut se ett värde i det, vill inteha ett nät som bara är till för experter. och dessutom kommer det alltid att finnas möjligheter att vara anonym på nätet – för vissa, men kanske inte för dem om bäst behöver den möjligheten i ett givet läge.´Men får man inte då ett läge där anonyma psykopater som vet hur de ska sätta upp en anonym identitet skrämmer bort dem som skulle ha en hel del at säga men som inte vet hur de ska skydda sig och inte vill riskera att råka ut för doktor Stig Helmer i verkligheten?

  12. Facebook, naturligtvis, inte det mer obskyra Gacebook (Gaysbook?). Ovanstående inlägg var som alla förstår en replik på nr.8

  13. Och du är kungen av plågad logik, eller åtminstone ambitiösa felslut.

    Påståendet ”man borde få vara anonym på nätet, förutom i de fall man begår brott” är ju antingen nonsens, eller betyder helt enkelt ”man borde inte få vara anonym på nätet, eftersom ens identitet måste kunna spåras i fall man begår brott”. Alltså inte anonym. ”Absolut” anonymitet och, antar jag ”relativ” anonymitet är ju bara trams. Antingen skall man vara tvungen att legitimera sig på internetcaféer, eller inte (varvid i det första fallet problemet med falska leg blir mera aktuellt än för närvarande, men jag litar på att Andreas har en smart lösning även där).

    Analogin med brev är helt och hållet relevant. Det är tillåtet att sända brev anonymt, trots att Posten är en stor narkotikasmugglare. Det är tillåtet, eftersom alternativet är absurt — hur skulle man kunna kontrollera att avsändaren är korrekt?

    ”Hela din internetfilosofi tycks koka ner till detta: Det vi inte kan stoppa är per definition moraliskt inte bara okej, utan själva det moraliska målet.”

    Se där, ett verkligt ambitiöst tolkningsförsök! Nej, jag skriver under på Humes giljotin. Din tolkning ovan stammar från din oförmåga att begripa att det är meningslöst att stifta en lag som förbjuder regnet från att falla.

    ”tycker du då ändå att det inte finns någon poäng i att diskutera det, problematisera det?”

    Nej, det är inte seriöst att diskutera huruvida man borde ha ”rätt” av vara anonym på nätet. Det är bara en lek som verkar ägnad åt att något förlösa frustrationen hos de helt oinsatta.

  14. Andreas: ja, visst, jag menar att det *inte* är okay med helanonyma inlägg i en papperstidning (dvs inlägg som är omöjliga att spåra tillbaka till en verklig person för redaktionen). Och jag är ganska tveksam till anonyma-troll-kulturen på tile xempel Resumé och de stora kvällsstiningarna, många som kommenterar på Resume´talar ju uppriktigt sagt som idioter (ett stort antal av dem jobbar nog inte inom media heller) – och det är inga problem att fejka en identitet där eller på t ex Aftonbladet. En e-postadress behöver inte säga något om vem som egentligen står bakom eller var man kommer ifrån.

    Men hela kommunikationen på papper ser annorlunda ut än på nätet, och det är därför det kan vara en idé att ha olika regler för anonymintet i de två fallen (dessutom kan du moderera på nätet, ta bort en textbit i efterhand – i pappperstidningen finns bara två lägen: släppa fram ett inlägg eler inte släppa fram det). Då föredrar jag nog att släppa fram trollen på Resume´och andra håll och tillåta icke-sökbara inlägg för at de där osynliga personerna som läser samma sida inte ska kunna leta upp mig, hitta mig i telefonkataligen, utan att jag aktivt har godkänt den möjligheten.

  15. För att reda upp begreppen litet: med en helanomym identitet menar jag (och även Andreas, vad jag förstår) en identitet som är helt virtuell och inte kan kopplas ill din empiriska person, din gatuadress, ditt jobb eller ditt personnummer. Eller till andra inlägg du gjort på nätet under andra nman. Den är inte sökbar tillbaka til din empiriska person för någon sidadministratör, inte ens för polisen om du skulle begå förtal. Och jag tror att den typen av anonyma identiteter alltid kommer att vara möjliga för somliga på nätet – även om man skulle få ett nät där alla måste verifiera vilka de är i verkligheten.

    I dagsläget tar det ca fem minuter t sätta upp ett maskerad-id med en ny e-postadress, fejkad profil etc, det beror ju också på att det sällan finns några hårda krav idag på att styrka sin reella identitet online. Men den sortens möjligheter kommer att finnas även om de blir formellt olagliga och bekämpas med webbpolisiära medel.

  16. Magnus: Precis, och därvidlag är det ju ingen stor skillnad mellan webb och irl. Den som vill kan alltid jävlas på sitt sätt. Den som vill begå brott kan alltid göra det.

    Brott och straff-diskussionen blir alltså den urgamla: Ett slags viktning mellan kränkning av integritet och samhällets rätt och/eller förmåga att upprätthålla regler som vi demokratiskt har beslutat om.

    Vad det gäller anonymitet och integritet för egen del: Av gammal vana står jag inte i telefonkatalogen med mitt hemnummer. Det gör mig bara obetydligt svårare att hitta för den som skulle vilja nå mig, i och för sig, men det blir en första gatekeeping mot idioter som på fyllan vill ringa och yla om någon artikel jag har skrivit. (För mig blir det en lagom nivå, inte minst eftersom mitt mobilnummer finns här på sajten…)

    Och vad det gäller juridiken är vi tillbaka där vi började: Det är inte orimligt att internetoperatörer åläggs att spara användaruppgifter en tid. Omöjliggör det brott? Nej, men försvårar dem något. Det är inte det sämsta. Och jag säger det igen: Det finns stora poänger för samhället att säga ”det här tycker vi är rätt eller fel, oavsett vilka möjligheter det finns att beivra”.

Lämna ett svar till Robert Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *