Andreas Ekström

Intro

Andreas liten

Hittills

5C04C647-5B3C-4954-BFF6-C52AE35A335D

Föreläsningar

Böcker

Länkar

Om upphovsrätt

English

Som officiant

Senaste Journalisten

Dags för en ny krönika i Journalisten, som går vidare på temat från den här tv-krönikan.

3 Kommentarer

  1. Calle den 2 december, 2010 kl 01:36

    Där satt den! Fy tusan vilken bra formulering av något som man bara stör sig på utan att riktigt kunna sätta ord på. Hörde också en radiointervju med en representant för programmet (kan det varit medierna i P1?), där denne visade ett häpnadsväckande ointresse av dessa frågeställningar.
    Tyvärr löper varje ifrågasättande av den här typen risken att avfärdas med ”Typiskt kultursnobberi av en elit som bara vill ha smala svåra program, detta är ju vad folk vill titta på. Är inte SVT:s roll att nå ut till hela folket?” osv…



  2. Magnus den 2 december, 2010 kl 02:10

    Bra krönika. Folk – många i alla fall – blir helt enkelt allt sämre på att uppfatta fiktion (film, litteratur, dramatik, iscensatta bilder) som just fiktion. Möjligen beroende på att idag kan ’alla’ tänka att ”en dag är det jag som är med på den där scenen, i tv-rutan eller på bioduken, som får en stunds synlighet – eller ett helt liv i rampljuset”, och då blir den berusningen viktigare än at bedöma något på ett kritiskt sätt.

    Den sanning som kan finnas i en roman eller en film förutsätter att man uppfattar det fiktiva, det arrangerade. Om man nu får dra fram en gammal kommunistisk uv som Georg Lukàcs, så hävdade han att romangenrens kraft, dess förmåga att ge intryck av sanning och innebörd – t o m när historierna är helt orealistiska – berodde av att den viserligen låtsas avbilda den verkliga världen, men både författare och läsare vet att det som beskrivs i själva verket är ordnat av en dödlig människa, och att det kunde ha beskrivits på hundra andra sätt eller med hundra andra slut. Det är därför romanen kan sätta sig över moral och heder, utmana och skapa nytt. Om man antar att det som berätas bygger direkt på ”sanningen” eller på den framröstade tolkningen på en marknad för upplevda versioner av det som hänt – dvs en konsensus bland facebookanvändare, politiker, tidningsläsare eller bloggare – då blir det i längden svårt att få det utrymmet för att skapa meningsfulla fiktiva universa. Lukacs tankegång är från omkring 1920, så den kan lika gärna tillämpas på film och tv som ju har tait över mycket av romanens ställning sedan dess.

    Framtiden? Tja, i värsta fall riskerar vi att stora dlear av den ”vanliga” romangenren och filmen – verk som tidigare skulle ha platsat inom dert centrala kulturella blodomloppet – förvandlas till skräpgenrer där verkens förväntade livslängd i regel är mindre än tio år och där alla personporträtt och konflikter är rätt så grovt tillyxade, men samtidigt blir det just dessa filmer och böcker som kommer att ta en stor del av utrymmet på kultursidorna och på Babel. Kulturnytt och Bokhora. Hemska tanke.



  3. Peter F. den 2 december, 2010 kl 08:23

    Tack Andreas; för att höja rösten mot köpt medias dummifiering, och för ett öppet och statsfinansierat alternativ.
    Så länge som massan värdesätter att livet beskrivs och gestaltas i form av stereotyper, dikotomier och med Disney-adjektiv så kommer behovet av ”fiktion” att finnas.
    Att ta reda på vad som är verkligt kostar- och gemene man är för bekväm för att lägga ner det arbetet. För det kräver att man vågar skärskåda sig själv.



Lämna en kommentar





Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.