Ständigt denna Lena

Under mina analoga veckor fortsatte landets tidningar att producera högklassig journalistik. Man glömmer lätt det, i det analytiska samtal som ibland övergår i självspäkning.

Jag ska ge er fyra exempel på grejer som jag tycker har varit lysande.

1. Kjell Häglunds psykoanalys av mediernas förhållningssätt till tunnelbane-gate i Journalisten.

2. Lena Anderssons mästerliga utredning av den där diskrimineringsdomen i Dagens Nyheter. Ännu ett skäl till varför Lena Andersson saknar motsvarigheter i svensk offentlighet. Bäst av alla bara.

3. Björn af Kleens intervju med James Ellroy i Årets dagstidning. Gällivarehäng-utgången efter den där American Psycho-genomgången av kläderna…

4. Vi tar en Lena Andersson till.

***

…och, till mamma, några grejer som jag har skrivit också:

Ett slags recension av en mycket speciell film där jag försökte vara lite privat och personlig där i början. Erkänner visst effektsökeri. Blev det too much?

En oglamourös spalt i vilken jag försöker bena ut vad Googles vd Eric Schmidt egentligen menade med den där uppmärksammade debattartikeln. Vilket verkligen var något helt annat än det han skrev.

Intervjun med Hans Pålsson, som bara till hälften blev en intervju, känns som årets personliga favorit hittills i det egna. Och det av samma skäl som brukar ligga till grund för sådana känslor: Inte textkvalitet eller aktualitet, utan själva ämnet. När det ligger nära hjärtat blir texter visserligen ibland lite bättre, men lika gärna kan det vara så att man känner starkare och tappar analysförmågan…

Och så Melodifestivalbloggen då förstås, som pågår hela vägen från Sandviken till Oslo och till helvetet och tillbaka om det behövs. Läs bara om du är säker på att du verkligen vill.

0 svar på ”Ständigt denna Lena

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.