Andreas Ekström

Intro

Andreas liten

Hittills

5C04C647-5B3C-4954-BFF6-C52AE35A335D

Föreläsningar

Böcker

Länkar

Om upphovsrätt

English

Som officiant

Stiegmatiserad, som alla andra

Efter att ha fått pikar och genuint förvirrade ansiktsuttryck från kompisar som undrar hur i helvete det är möjligt för en kulturjournalist att inte ha läst Stieg Larsson så har jag nu läst Stieg Larsson.

Rättare sagt: Jag läste den första boken under en slö dag i Hammarby Sjöstad i juli. Vi lånade en lägenhet där i the land of the raka rabatter. Fascinerande plats – och trivsam, så väldigt mycket mer trivsam än sitt rykte. Jag tycker om platser som är rena, vackert byggda och urbana. Platser till vilka man med lätthet kan pendla med båt. Platser som har riktigt bra bagerier. Platser med spårvagn på gatan utanför. Platser som har släktskap med den traditionella byn, men ändå inte är byggda runt en kyrka. En sekulariserad arkitektur.

Förlåt, got sidetracked.

Stieg Larsson skulle det alltså handla om, den första av de tre böckerna, och jag känner väl som nästan alla andra: Otroligt rappt, drivet, lättläst och fångande, men med stora brister på måttlighets- och rimlighetskontot. (Därmed inte sagt att det måste vara ett litterärt problem, tvärtom. Det är väl bara att det passar sämre med det i övrigt hyperrealistiska.)

Minst en, möjligen två gånger, har jag hört riktigt lässkickliga personer påstå att den tredje boken i serien inte var klar då Stieg Larsson dog. Att den faktiskt skrevs klart av någon annan. Min vän kritikern säger sig kunna se exakt var berättarrösten skiftar.

Nu blev jag visserligen grundligt underhållen av den första boken, men kanske ändå inte tillräckligt för att läsa trean.

Fast om målet är att försöka se om hon kan ha rätt? Då kommer saken i ett annat läge.