Andreas Ekström

Intro

Andreas liten

Hittills

5C04C647-5B3C-4954-BFF6-C52AE35A335D

Föreläsningar

Böcker

Länkar

Om upphovsrätt

English

Som officiant

Stressdrömmer

Veckan börjar med en intensiv stressdröm, den andra på kort tid. På torsdag gör jag mitt andra TED, i Oslo denna gång, och jag är vid det här laget välförberedd och välrepad och på det hela taget redo. Jag skulle nog kunna genomföra det om fem minuter och sätta det tillräckligt bra.

Men det spelar ju bara roll till en viss gräns.

Efter många hundra framträdanden på scener har jag numera i princip alltid vilopuls när jag går på. Kanske med en liten underliggande skärpa, en sorts tentakoncentration, men ändå ett behagligt och lugnt sinnestillstånd. När det är riktigt speciellt, som på Atea Communitys avslutning i Oslo i höstas där det var mer än 1 200 personer i publiken, eller när en sådan här sak ska göras – då känns det. Jag är säker på att alla som gör sådana här saker i jobbet har sina små konstiga vanor för att fixa det. Jag brukar tänka på två saker.

Dels Francesco Tottis perfekta straffspark för Italien mot Australien i fotbolls-VM 2006. Klockan stod väl på 93 minuter eller något sådant, det var åttondelsfinal och matchen var ännu mållös. Italien får en tveksam straff och alla jublar – som om saken redan är klar. Och det är den ju, för alla utom Francesco Totti. Som måste sätta den. Och som gör det. Utan minsta tvekan. Han gör som han alltid brukar. Han ändrar inte på något. Han tar lagom tid på sig, lägger upp bollen, backar tillbaka, väntar på signal – och dundrar in den, otagbart, högt och nära stolpen. Det är en så vansinnigt fin prestation. Jag är inget stort sportfreak, men de idrottare som lyckas prestera sitt bästa i de mest pressade lägena beundrar jag något enormt. Extrem koncentration, men inte övertändning. Tillit till allt övande som har föregått.

Dels, om det behövs, så brukar jag tänka på ”Lost highway”, en låt av Bon Jovi. Den har något slags märklig energi i sig, som handlar om att starta om och inte vika ner sig. Jag är egentligen mycket osäker på om man kan säga att texten handlar om det. Men för mig har den en sådan kraft, också möjligen för att jag vet att den skivan innebar en omstart för ett av mina favoritband genom tiderna. Så jag går där, bakom eller bredvid en scen, med myggan på, och nynnar igång mig med refrängens ”hey hey!”.

Ja, ni ser. Det behövs inget särskilt djup, ingen särskilt stark bärande tanke, ingenting alls utom en ritual som är laddad med sin egen energi. Ett radband hade säkert också funkat om jag hade varit sådan. Här kommer klippen också. Men Bon Jovi-videon ska man nog strunta i, den är töntig och de spelar inte på de instrument som hörs och… jaja, man kan ju lyssna bara om man skulle vara intresserad.

Lämna en kommentar





Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.