Andreas Ekström

Intro

Andreas liten

Hittills

5C04C647-5B3C-4954-BFF6-C52AE35A335D

Föreläsningar

Böcker

Länkar

Om upphovsrätt

English

Som officiant

Thursday I’m in love

Det var en bisarr dag och natt i går – jag ska inte berätta om dess myriad av Ocean’s Eleven-planerade logistiska steg för att få allt att gå ihop – och den sparade det bästa till sist.

Det är ett tag sedan, fem år och två sajtomgörningar, som jag bloggade långt om hur det är att spela i ett helt vanligt coverband. Det är en av mina älsklingstexter eftersom den håller kvar lite historia åt mig. Och det finns ingenting i den som inte fortfarande stämmer precis.

Men just i går var det lite extra, det var ändå det. Alex har slutat i bandet, av omtanke om sin hörsel. Hebbe, som var med de första åren innan han flyttade, har kommit hem till Skåne igen och ersatt honom. Och vi har minskat spelfrekvensen, vi snittar kanske fyra spelningar om året. Vi har fått en massa små barn och sådär. (Sex barn har vi hunnit med sedan starten 1998, och tre bröllop, och en skilsmässa, och tre gamla föräldrar som gått bort, och inom kort får vi ”vårt” första barnbarn när Hebbes äldste grabb blir pappa i vinter. Fantastiskt.)

Den främsta anledningen till att Cover Story nu går in på sitt trettonde år är den gemensamma låga ambitionen: det är ingen av oss som vill börja repa två gånger i veckan och spela ute varje helg. Det är ingen som insisterar på att vi ska köpa en egen turnébuss eller uppgradera utrustning till förbannelse. Vi vill lika mycket, eller lika lite, och är just därför så perfekta för varann.

De var biologer i det där enorma partytältet i går. Två hundra biologer knutna till Lunds universitet. Jag kunde givetvis inte låta bli mitt patologiska mellansnacksvitsande som vanligt. Det går att säga en del roliga saker om biologi tycker jag. Men det är jag det. En kvinna i fyrtioårsåldern som hade stadigt tag om en stilig man nära scenen tittade på mig och sammanfattade det fint: ”sluta snacka nu, spela mer!”.

Det kan vara ett av de bästa råd jag har fått.

Och de första fem låtarna i går, som var Michelangelo, Great balls of fire, Friday I’m in love, Från och med du och Highway to hell, om jag minns rätt nu i hastigheten, har aldrig låtit så bra. Jag vet inte vad det var, det funkade liksom bara. (Kanske var det att Hebbe lånade ihop fyra labbrockar att hänga på de vanliga jeansen och skjortorna… Labbrockband!? Vavava? Hur roliga är inte vi?)

Jag var orolig för ljudet och spelade första halvtimmen utan mina formgjutna tvåtusenkronorsöronproppar för att ha lite koll. Och även om de är fantastiska, och dämpar jämnt över alla frekvenser i stället för att som vanliga proppar bara skära av diskanten, så går något förlorat när man sätter i dem. Inte minst blir det annorlunda att sjunga.

Efter den inledande käftsmällen var slaget liksom vunnet. Det gjorde inget att vi gjorde fler småmissar i andra halvlek, slarvade lite med avsluten, gick ner lite i energi. Det var inte tomt på dansgolvet en enda gång på två timmar och tjugo minuter, och jag hade känslan att det fanns ett gäng die-hards som gärna hade hängt i en timme till. Man vet att man är i Lund när en tjej i festsällskapet efteråt säger ”roligt med låtar som både emereti och doktorander känner igen”. Den typen av feedback delas aldrig ut i Malmö. (”Emereti” är plural av ”emeritus”, vilket betyder före detta. Ordet betyder alltså i vardagsspråk oftast ”pensionerad professor”.)

***

När klockan är halv två är grejerna tillbaka i replokalen och jag är på väg hem på motorvägen. Vi har sagt hejdå med lite kramar och nästan förlägna nickar. Jag tror att vi alla blir lite sentimentalt glada av att vi har varann.

2 Kommentarer

  1. Inger den 17 september, 2010 kl 03:03

    Kul att ni också trevligt. Vi är helnöjda! Alla jag har pratat med idag hade jätteroligt och är eniga om att bandet var kanon. Fast ni inte spelade Staten och kapitalet. 🙂
    Tack för en trevlig kväll.
    /En av alla biologerna



  2. Andreas Ekström den 17 september, 2010 kl 04:07

    Vi får ju lära oss den, det är inte mer med det…



Lämna en kommentar





Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.