Transparensen som inte blev

Känner jag någon begränsning i vad jag kan skriva här?

Javisst. Eftersom jag skriver mycket om mediefrågor skulle jag såklart kunna citera Sydsvenskans kulturredaktions morgonmöten då och då.

Men det gör jag självklart och absolut inte. Det säger sig självt.

Och hur är det med DN, där jag också jobbat, och inte för så väldigt länge sedan?

Svårare, tycker jag. Jag har fortfarande en kollegial känsla för DN:s redaktion. Jag tycker att eventuella diskussioner och eventuell kritik förs och framförs bäst ”internt”, och jag får påminna mig om jag inte är lika med ”internt” längre.

Därför har jag i det längsta dragit mig för att publicera den i mitt tycke lagom elaka och rätt fyndiga minikapningen av DN Söndag som jag nu ska publicera, för att exemplifiera självcensuren:

DN Söndag är en tidning om fina kvinnor av fina kvinnor för fina kvinnor. Det är operasångare och kuvertbröd och Inga-Britt Ahlenius för hela pengen. Och jag tycker att det blir väldigt tröttsamt ibland, även om det mesta är bra gjort.

Det där var väl rätt harmlöst? Totalt harmlöst? Ändå har jag inte velat skriva det.

Den transparens man så lyriskt talade om under mediebloggosfärens explosionstid 2005 finns visserligen – men jag är inte säker på att den på allvar har öppnat redaktionerna. Snarare är bloggexplosionen en gåva till redaktörerna. Se där, ännu en begåvad skribent som inte skriver i vår tidning. Nu kan man ju se: är detta en uthållig person? Kan han eller hon verkligen skriva? Om vilka ämnen, och hur noggrant?

Och det är förstås bra, att vi kan se inifrån och ut. Men att många mediekonsumenter tenderar att tro att de samtidigt kan se utifrån och in är snarare ett sätt för dem att lura sig själva.

För de verkligt viktiga besluten, de stora strömningarna, de strategiska ledningsfrågorna, rekryteringarna, de dåliga artikelutkasten – de finns fortfarande bakom brandväggarna. Det finns inget som tyder på att det kommer att ändras.