Utgivare, träd fram

Nu under sommaren blir det tillfälle för mig att träna mer och att samtidigt lyssna ikapp på mina poddar.

Ibland drabbas man av rena Hulken-styrkan, och ofta sker det när jag hör ”Medierna” i P1. Det är märkligt att erfarna redaktörer och utgivare inte svarar bättre för sig och sina medier när de får legitima frågor. Och jag blir galen när personer utan verkligt stark formell makt skickas fram för att ta skiten i stället – som stackars Eric Rosén på Aftonbladet, som har titeln ”biträdande redaktör”, vilket inte på något sätt för omvärlden förklarar vad han gör. 

Det är den sympatiske Eric som får försvara Aftonbladet när Lena Mellin, som själv är ställföreträdande utgivare och som rätt många gånger har varit ute och slirat rätt mycket, har gjort en lite väl drastisk tolkning av ett uttalande av en minister. (Där var jag snäll. Det är rakare att säga som det är: det Lena Mellin påstod var fel.)

Lena K Samuelsson har för övrigt varit utgivare för Svenska Dagbladet i många år, och har nu samma jobb på Aftonbladet. Hon lär vara mycket duktig och uppskattad. Men det är lite svårt att bedöma – för hennes förmåga att hålla sig undan all typ av offentlig diskussion är helt i särklass.

Man kan säga att utgivarskapet är kärnan i varför jag bryr mig om detta. Utgivarskapet är en unik och viktig konstruktion. Den som är utgivare är ensamt juridiskt ansvarig för varje publicering, har lön därefter, och har ofta särskilt stöd i rollen. Det är utgivaren som ska förklara och försvara kontroversiella eller felaktiga publiceringar i så många lägen som det bara är möjligt.

Detta är viktigt inte bara av principiella skäl, utan också av pedagogiska. Det finns många missuppfattningar om hur medier fungerar. Vem ska förklara det, om inte medierna?

Detta är också huvudskälet till att jag ogillar att någon annan än tidningens utgivare föräras med titeln chefredaktör. 

Alla vet väl vad en chefredaktör är? Det hörs ju: det är personen som bestämmer över tidningen. Problemet uppstår när titeln delas. Då är det i själva verket så – som på min egen tidning, och detta har jag ofta sagt i offentligheten förut – att den som är politisk chefredaktör enbart är chef över ledarsida och tillhörande debattsida, medan den som är chefredaktör och ansvarig utgivare bestämmer över resten, ja, faktiskt till och med över helheten, även om utgivaren av tradition så gott som aldrig lägger sig vad som står på ledarsidan försåvitt det inte är ett brott mot Tryckfrihetsförordningen, och så frifräsande är svenska ledarsidor sannerligen inte. Tack och lov. 

Här uppstår ett pedagogiskt problem visavi omvärlden.

Lösningen är uppenbar och jätteenkel.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.