Andreas Ekström – är nu ett alternativ?

Piratpartiets ledare Rick Falkvinge har inte längre råd att jobba utan lön, och ber därför om donationer för att kunna fortsätta sitt jobb som ledare för Piratpartiet.

Han blir därmed ett intressant exempel på den mecenatkultur som jag för min del är övertygad kommer att återkomma på bred front i samhället under 2000-talet.

Forskare får, med tacksamhet, lita på att döda rika knösar skänker sina pengar till forskningsändamål – för det allmänna kommer inte att satsa särskilt mycket på deras verksamhet.

Konstnärer får, med tacksamhet, lita på att allmänheten skänker sina pengar för att finansiera deras arbete. (Allmänheten bestämmer nämligen själv, plötsligt, över hur den ska förfoga över konstnärens resultat. Till konstnärens häpnad.)

Vad händer i ett mecenatsamhälle? En rad olika saker. Forskningsfriheten inskränks, till exempel. Den olönsamma grundforskningen får stå tillbaka för omedelbart konkret applicerbara resultat. Var och en får dra egna slutsatser om vad som händer med konst, litteratur, musik och teknisk utveckling. Säkert olika saker för varje kulturyttring – men den gemensamma nämnaren är ett slags övergripande amatörisering av intellektuellt arbete.

Och hur var det nu med Rick Falkvinge? Ja, jag hoppas att man inom Piratpartiet på endera viset löser det så att man kan anställa sin partiledare med en vanlig lön. Den donationsmodell han har föreslagit är ett uppenbart tricksande för att slippa betala in en endaste krona i skatt eller en endaste krona i arbetsgivaravgifter, helt utan solidaritet, inom lagens bokstav men inte lagens anda.

En moral som passar utmärkt ihop med resten av Piratpartiets verksamhet.

Det som gör mig på gott humör i sammanhanget är den unga partimedlemmen Simon Rosenqvist, som med imponerande självständighet benar ut varför partiledarens väg är fel.

Piratpartiet är i den något vettigare änden bland dem vars analys om upphovsrätten jag inte delar.

I den något mindre vettiga änden finns The Pirate Bay, som jag av en rad skäl har oerhört svårt att känna något positivt alls för. Inte minst blir jag provocerad av deras barnsliga sätt att kommunicera, på ordval och på vidrigheterna som… ja, ni kan den där historien. Men har ni ännu sett den här? När man läser detta i Svensk Bokhandel och uppföljningen i Sydsvenskan här får man sig visserligen ett skratt på TPB:s bekostnad. Men också en tankeställare om mognadsgrad hos de personer som företräder den storskaliga anstiftan till brott som TPB är. (Denna länk har diskuterats i en tidigare tråd hos mig, nämligen i kommentarerna till det här inlägget, och där är väl det mesta sagt kanske. Tyckte ändå det kanske fanns potential för lite vidare diskussion, och ville mest visa in er som inte sett diskussionen till kommentarerna som nu finns där!)

Företrädare för The Pirate Bay kan nu fundera på detta och på hur följande erfarenhet kan tillämpas för dem:

Varför fick tidningen Resumé sluta med sin öppna kommentarfunktion? Enkelt: Kommentarerna innehöll så mycket ogrundad ryktesspridning och hårda ord. Och varför gjorde de det? Enkelt: Artiklarna innehöll så mycket ogrundad ryktesspridning och hårda ord.

I går skrev Rick Falkvinge några rader om den grundläggande principen att samma rättigheter bör gälla på internet som i livet utanför internet. Det är på det hela taget förstås inte orimligt, som teoretisk modell.

Omsatt i praktik bär det däremot sämre enligt min mening, uttryckt i en tidigare krönika i Journalisten.

Jag läser sällan tidningars huvudledare, eftersom jag generellt har svårt att förhålla mig till osignerade texter. (The medium is NOT the message. The SENDER is the message. McLuhan featuring Ekström.)

Men: Fick just sms från en kompis i Stockholm som noterat vad jag själv missat då jag läste DN i morse – nämligen att min krönika i Journalisten uppmärksammas i DN:s huvudledare i dag.

Här en reflektion över ett fenomen som jag menar fångar Piratpartiet som i en liten ask:

För det första medger partiet genom sina främsta företrädare att man inte har en heltäckande politisk idé, utan att man i allt väsentligt är ett enfrågeparti. (Se till exempel Christian Engströms svar på min krönika i Journalisten, alla relevanta länkar i tidigare inlägg.)

För det andra vägrar partiet redogöra för vilket av de två blocken man kommer att stödja i den händelse man får riksdagsplats. Piratpartiet säger i stället att de ska stödja den sida som ger dem bäst stöd för sina sakfrågor.

Det betyder alltså rimligen att man bara kan rösta på Piratpartiet om man anser att den enda sakfråga partiet driver är viktigare än något annat. (Om man till exempel anser att det kvittar om Sverige går med i Nato eller inte, om man inte tycker att det spelar någon roll på vilken nivå A-kassan ligger, om man tycker att det är helt egalt om vi ska tillåta dödshjälp eller inte. Och så vidare i en oändlig rad.)

Alltså: Om man känner att den egna rätten att njuta av frukterna av andras arbete, utan att betala något, inte ens femtio öre, är viktigast av allt – då kan man rösta på Piratpartiet. Knappast annars.

Ska Sverige skicka trupp till Afghanistan? Du skiter i vilket? Bra. För detta enda exempel visar på hur potentiellt farligt ett vågmästarparti kan vara. Och om det som Piratpartiet bestämmer sig för att inte ta ställning – då är det ett slutligt bevis på den brist på konsekvensanalys av den egna linjen som präglar partiet.

Hur många människor tänker på det här viset när de röstar? Jag är mycket nyfiken på det. Svaret kommer snart. Min prognos är att Piratpartiet mycket väl kan ta mandat i något av valen 2009 och 2010.

***

1998 var jag ny Staffanstorpsreporter på Sydsvenskan. Vi gjorde en serie om det stundande valet. Folkpartiet, som hade tre mandat, gjorde precis som Piratpartiet gör: De bestämde sig för att ställa sig utanför blockpolitiken, och sa ”vi röstar där våra idéer får störst genomslag”. Jag gjorde ett stort reportage om det, och var väldigt häpen över vad folkpartisterna i Staffanstorp sa. Det tycktes ju självklart att ingen skulle våga rösta på dem, om man inte fick klara besked om de skulle jobba med moderater eller sossar.

Valet blev mycket riktigt en jättekrasch.

Folkpartiet förlorade två av sina tre mandat, och var nära att förlora det enda återstående också. Deltidskommunalrådet fick, om jag minns rätt, avgå på kuppen.

Möjligen finns det ingen som helst lärdom att dra av detta för Piratpartiet.

Det är knappast någon hemlighet för någon vad jag tycker om det storskaliga angrepp på upphovsrätten och den nedvärdering av intellektuellt arbete som nu sker.

Väldigt många av mina ståndpunkter har jag redan resonerat kring rätt utförligt; den som är extremt intresserad av vad just jag tycker får, som Jan Myrdal brukar säga, gå till läggen. (Det vill säga, på 2000-talet, söka på Google och i relevanta databaser, och på Journalistens webb, där jag skrivit om saker som berör det här både en och två gånger.)

Gårdagens krönika om Piratpartiets likheter med Ny Demokrati väckte de förväntade reaktionerna. Läs gärna artikelkommentarerna, som på olika sätt är mycket upplysande. (Jag ska skriva några svar i det forumet också, så fort jag hinner… Det tar tid att golgatavandra genom den svenska bloggosfären. Tro mig, jag tar den här promenaden då och då.)

Här är några saker att läsa:

* Allra enklast är förstås att använda Knuff.se. Följ länken och du ser alla svenska bloggar som har kommenterat krönikan.

* Anders Svensson om Piratpartiets plats på höger-vänster-skalan, en fråga som jag menar är extremt viktig för det politiska landskapet. (Man kan ogilla att den är viktig, men man kan inte låtsas som om den inte är det.)

* Beiersdorf skriver roligt om den gamla fajten om s-ordet.

* Några moderata karameller.

* Christopher Kullenberg nämner partiet i en kort recension av en ny bok i Svenskan.

* Och sist men inte minst gör Anna Troberg en Anna Troberg. (Det vill säga blandar äpplen och päron. Samt kiwi, bananer, persikor och apelsiner. Men det är en rolig sågning!)

***

Så, om reaktionerna. I flera fall är det saker som jag uppfattar som extremt grundläggande och självklara som ändå måste förklaras – om man nu vill försöka få alla att förstå. Som till exempel vad en krönika är, eller vad ordet estetik betyder.

Man kan naturligtvis välja en annan strategi också, och bara skriva nästa grej utan att delta i efterdebatten. På sätt och vis tror jag att det är ett bättre sätt att använda min tid – men lika roligt är det inte. Alltså ska jag återkomma med fler korta svar och kommentarer, även i andra forum.

Mest av allt gillar jag Christian Engströms sansade svar på min krönika, som finns som kommentar till krönikan på Journalistens sajt. Jag är dessutom glad över att frågans vikt numera begrips av fler, vilket gör att journalister, politiker och analytiker i större utsträckning sätter sig in i den och formulerar något slags linje för sig själva.

Tipsa mig gärna om fler diskussioner och synpunkter, och tills vidare: stort tack till alla som kommenterar här på min sajt. Ni är intresserade, engagerade och sakkunniga och ni är med något litet undantag alltid schysta och raka i tonen. Jag har inte behövt stryka något enda inlägg som har kommit i den här frågan. Jag återkommer. Senast i morgon, skulle jag tro. Förlåt, ni som skiter i den här frågan och skulle vilja läsa något annat, ni får väl välja någon av alla de utmärkta bloggar jag tipsar om här till höger i stället…

Nu så, någon dag försenad, finns min krönika om Piratpartiet som 2000-talets Ny Demokrati, på tidningen Journalistens webb.

Vad säger ni? Ser jag fel? Eller har jag missat fler paralleller? Kommentera här eller på Journalistens sajt. Eller både och, by all means!

I dag tisdag skulle jag tro att ni kan hitta en krönika hos tidningen Journalisten som pekar ut några av de mest uppenbara likheterna mellan Ny demokrati och Piratpartiet.